Göteborgsposten – 5 december 1872, sida 1

biifva verkligt liberal; hvarpå Hierta — i stället för att ingå i en verklig diskussion — använde sin vanliga fyndighet och formenade att det tycktes som om Dagligt Allehandas redaktör (or W. F. Dalman) -hade ett ständigt behof af att vara dupe. I konsten att med en fyndig ordvänning, ett qvickt infall, komma ifrån ett ömtåligt ämne, har ingen publicist öfverträflat Hierta. Då det hände att någon af hans ställföreträdare eller medarbetare förlöpte sig, så var Hierta snart färdig med en explikation, som i realiteten icke explicerade saken och som sällan tillfredsställde de skarpsynte, men som så invecklade frågan, att den stora allmänheten icke vidare kunde reda hvad striden egentligen gällde om, eller hvari förlöpningen egentligen bestått. Hiertas arbetstörmåga togs emellertid allt mera i anspråk för olika affärsgrenar. Dessa inkräktade på hans tid egnad ät Aftonbladet, anfallen mot honom såsom publicist blefvo allt hätskare och de vapen som han inventerat och användt mot sina motståndare, användes nu, men ändå mera förgiftade, mot honom sjelf. Redan 1848 inleddes underhandlingar om Af tonbladets öfverlåtande till ett bolag. Ryktet härom upptogs med stort välbehag, icke minst af hans medtäflare om den tidningsläsande allmänhetens bevågenhet, och så stor var föreställningen om Hiertas förmåga såsom tidningsutgifvare, att de flesta voro fullt öfvertygade om — hans talrika motståndare isynnerhet — att om han lemnade Aftonbladet, så skulle det snart sotdö. Denna åsigt hystes äfven af utgitvaren af Folkets Röst, som oförsyntare än någon annan angrep Hierta, och ända till ohygglighet i anledning af den Almqvistska katastrofen. Dessa antall, länge fortsatta, uthärdade ej Hierta, som derföre i September 1851 försålde Aftonbladet sör en betydligt lägre summa än som några år förut kunnat erhållas. I afseende på Almqvists ställning till Hierta hade den senare i sin sjelfbiografi tydligare bort angifva den och hade derpå intet förlorat. Ingen kan förneka act Almqvist var ett snille af första ordningen, men som moraliskt exploderade i en förlärlig katastrof. Det rum han intagit inom den svenska litteraturen förverkade han ej, vorden brottsling. Det var den lärde och mångsidige, den snillrike, må vara den stundom paradoxe, men icke den till olut själsförvillade och cå brottslige Almqvist som skrifvit i Attonbladet. I sin sjelfbiograsi förnekar Hierta att han stått i förtrolig vänskapsförbindelse med Almqvist. Men hvarföre ett sådant törnekande? Hvarken Thomander, Hazelius eller många andra förnekade att de stått i nära vänskaplig beröring med den snillrike Almqvist, och Hierta hade desto mindre bort göra det, då kändt var att han flera år bade tillhört Aftonbladsredaktionen, att Aftonbladet innehåller en mängd uppsatser af honom, att han flera gånger under Hiertas frånvaro haft tidningens ledning sig anförtrodd, att ban var en väl och ofta sedd gäst i Hiertas hem och några år, ända till den olyckliga katastrofen inträffade, bebodde en våning i Hiertas hus, detsamma i hvilket Aftonbladsredaktionen bade sin lokal.