Göteborgsposten – 30 november 1872, sida 1

örda hafvet nyligen kastade sina ursinnigt m fräsande vågor? Ni har ingenting doremot, mn 2 välan, vi inbilla oss då, att det är som i Månr0 lags kl. 8 på morgonen, vi befinna oss bland k: stt icke obeyuhgt antal -bugade obekulentar o. ombord på den lilla ängslup, som kostnadstritt l frustar åstad med oss utåt skärsåärden . Hvart gäller resan? Jo, till Rörö på vi strandningsauktion . . . förstås, ai cch jag en i ol dast som hugade, ingalunda som spekuim lanter! b Morgonen är ovanligt vacker för de för-k hällanden, hvarvid man eljest under månader i re fått vänja sig, det vill säga det ösregnar icke, knappast småduggar och det torde vara en if möjlighet att det blir uppehållsväder hela dagen. Solen ser man dock icke till... hon är förmodligen icke uppstigen än, den slynan! Friskt huwör fiones emellertid ombord och i den hila salongen är man snart i full fart med den oskattbaraste at alla inmundrings-processer: det stilla njutandet af en trukostrisp på sjön. ! Rörö, en ö i Sälöfjorden med lotsplats, hörande till Öckerö socken af Askims härad och till Marstrand samt bebos af några hundrade personer. Under de gamla goda tiderna, då sillen gick till, fanns ett trankokeri och ett sillsalteri på ön. Efter några timmars angenäm sjöresa lägga vi till invid Rörön, som vid första anblicken visar sig snarlik alla andra öar i vår skärgård: kal, ofruktbar och stenig, stenig ända till förtviflan för den, som är närsynt och fulli komligt ovan vid att traska omkring i höga sjöstoflar på af det nu fallande duggregnet ; blankpolerade berghällar. Men vi ta mod i hågen och en bastant skärgårdsgubbe under armen och ge oss i väg tvärt öfver ön, ty i vraket efier det ifrågavarande strandade fartyget, engelska briggen Princ Albert, äfvensom den derifrån bergade, dyrbara lasten af Norrlandsbjelkar och dito plankor, ätvensom diverse inveutarier, ankaren, kettingar m. w., kort sagdt, alltsammans ligger på motsatta sidan till den, hvarest vi landstego. Den promenad, som nu soljde, trotsar all beskrisning; i vedermödor — de 27 kullerbyttorna lyckligtvis undantagna — kan den endast jemföras med en viss krönikeskrifvares märkvärdiga tortmoss-ijrrfärder under spejandet efter en ljungeld på Kolliorps utmarker härom året. Drypande af svett och duggregn, stodo vi ändtligen vålbehållna vid målet för våra oträfvanden. Framför oss låg det omätliga hafvet, nästan lugnt, men belyst af en egendomlig, mystisk halfdager, som förträffligt harmonierade med det skådespel, vi nu hade nöjet att betrakta. Helt nära vid stranden låg det splittrade vraket af den nyss så etåtlige soglaren, kastadt på sidan; små, hvitskäggiga vågor hoppade omkring det, liksom under ett hest hånskratt öfver att se jätten ligga tillintetgjord, krossad och slagen. På den mot hafvet långsamt sluttande stranden, betäckt med kullerstenar och lösryckta klippstycken af de mest vidunderliga former, låg nu allt det som en gång utgjorde jättens innaamäten och bland bjelkhögarne, vrakspillrorna, ankaren och kettingarne, eller pittoreskt grupperadt på och omkring klipporna, framstod här taflans ypperliga staffsge: spekulanterna från staden, i mer eller mindre måleriska kostymer, auktionsförrättaren och auktionsutroparen, båls prydda med sina officiella distinktionstecken, i — — och ett stort antal skärgårdsboer at båda könen: männen: resliga, axelbreda figurer med den oundvikliga sydvesten på nacken, tjocka bundtröjor, bastanta sjöstöflar och händerna oföränderligt nedstuckna i byxfickorna; qvinnorna några friska och rödkindade, andra magra och hopskrumpna, samtliga dock så litet som möjligt erinrande om Venus Anadyomene, oaktadt de bestämdt flera gånger än sagde j gudinna uppsigit ur hafvets skum. Auktionen går raskt undan: det fiones j ingentivg, som ej finner beredvilliga köpare; söndersprungna ketungar, itublåsta segel, skamsilade pressenningar och tilloucklade oljeksnnor, allt stryker med och slutligen slås sjelfva vraket, som i sitt ursprungliga skick säkert betingat tusen:als rdr, bort tör knappt några hundrade .... Men — hvad är detta? I ett. nu börjar folkmassan att röra på sig — ön tycks ej töroskull kallas för Rörön — och armar sig plötsligt tillbaka i en lång procession inåt ön igen Hvarthän? NTill lotsstat onen , I der auktionen å trälasteu skall försiggå ... Innan svi hinva sansa 055, stå vi der alldeles ensamma vid stranden, uran cicerone, vår skärgärdåa1 i gubbe, den hadersmannen, har kilat iväg med ialla de andra... Ensamma som Robinson 3 Crusoe på sin ö,.. med den regödrypande himmelen öfver vårt hufvud, det oändliga bafÅret i bakgrunden och ett gammalt vrak vid i våra fötter... här är ingen tid att förlora... vi taga sigte på expedit onens svans, som just nn försvinner der bakom klippan i det af i lägsna sjerran och stöfla iväg, komma fram i till klippan, varsna der icke eu katt en gång, 5 i mycket mindre någon menniska och stå der I helt snopna... Plötsligt böra vi friska barnai röster i närheten och stå ansigte mot ansigte i med tvenne små skärgårdsflickor, den ena med samma triviala infodings-ans gistyp, som vi i förut iakttagit, men icke beundrat, den andra 2 jen täck unge med ögon som en italienska, I men lockar som en Nordens äkta dotter... Ni Vi tro oss räddade och öppna munnen till ett: ÅHör på, flickor, hvar å vägen till e lots — — —, då de båda qvinliga dimu2 HAAA AA imi. HÅ Oh IH Vv g s i i Bohuslän, är belägen något mer än baltvägs h ö r h ä b e t f l ; l l i