Göteborgsposten – 29 november 1872, sida 2

all ända och se en hop menniskor komma in, stela och högtidliga samt med en min som om de endast fullgjorde skyldighetsvisit och ej väntade att få något att äta eller dricka — tror du verkligen att något sådant kau vara behagligt? För min del tycker jag att det är ett något tråkigt sätt att förströ sig. — Jag vet ej hvarföro mina vänner skulle komma stela och högtidliga, sade miss Vallory med en något stött min; jag tror tvärtom att de skulle ganska gerna komma. — Utan tvifvel, så gerna som någon kommer till ett dylikt odecideradt nöje. Men enligt min åsigt blir det alltid mer eller mindre enformigt, och dertill får du hvarje vecka ett fasligt hufvudbry för att kunna bjuda på något mindre vanligt — någon pianist som vunnit rykte för dagen, någon litterär herre som nyss gifvit ut en lyckad bok, någon astronom som upptäckt en ny planet, någon lagkarl som gjort väsen af sig i det sista sensationsmålet eller någon läkare som nyss blifvit baronet — med ett ord någon att gapa på och hviska om. All arsamt sagdt, Augusta, tror du ej att vi kunde komma ifrån saken med tre eller fyra middagsbjudningar och en bal under loppet af säsongen? — Jag vet knappt hvad du menar med ditt Åkomma ifrån saken, Hubert. Jag tycker om att se mina vänner, och jag hoppas de tycka om att se mig. (Forts.)