Göteborgsposten – 29 november 1872, sida 2

Frän Utlandet. Ännu då detta nedskrifves, ega vi isgen kännedom om utgången af gårdagens debatt inom nationalförsamlingen. Men de emottagna telogrammen. hvilka afsändts från Versailles före debattens början, förråda i många hänseenden den oro, som yppat sig inom allmänheten. Man synes dock hatva hoppats i det längsta på något slags uppgörelse, och rykten af olika slag, både rimliga och orimliga, voro i omlopp. Alla länders tidningar synas dela denna förtröstan och taga för afgjordt, att en lösning i godo skall vinnas. Märkligt är dock att se, huru den engelska pressen öppet manar Thiers att upphöra med sitt koketteri med venstern och sluta sig till högern, emedan han endast i denna kan ha ett tillräckligt stöd för att bibehålla landets lugn. Thiers skulle sjelf deltaga i nationalförsamlingens debatt i går. Om någon fara verkligen finnes, så skulle den ligga i denna omständighet, ty Thiers är en liflig, ja, på sin plats alltför liflig och retlig natur, så att ban, om ban litet bittert naggats, möjligen kan hafva förlupit sig. På grund deraf att han som vapen ofta begagnat sin hotolse om att afgå, har detta vapen förslöats, och han kan ej gerna med framgång upprepa denna hotolse längre. Eoligt ett telegram från Paris till berlinerbladet Spenersche Zeitung, skulle man allmänt tro Thiers få en, om ock ringa, majoritet. Enskilt bar presidenten förklarat sig nöjd med äfven den ningaste majoritet. Diplomaterna ha under senare dagarne visat sig ytterst tillbakadragna mot Thiers, som icke under en hel veckas lopp haft besök af det tyska sändebudet, grefve v Arnim. De legitimistiska tidningarne uppmana på det ifrigaste anhängarne af sitt parti att härda ut i sitt motstånd mot Thiers, hvilken beskyllas för att vilja försöka ett statsstreck. Frangais vill, att majoriteten skall hålla fast ibop och samlas bak utskottet. Saint Marc Girardins saktotum, Leo, yttrar äfven i den orleanistiska Journal de Paris och i kraftiga ordalag, att mr Thiers verkligen talat inom utskottet så, som tidningarne meddelat, så måste antingen han eller majoriteten afgå. Tidniogarne af andra färger afspegla stundens allvar. Temps säger, att Thiers ställt sitt ultimatum, majoriteten sitt, och eftersom det icke är sannolikt, att den högra centern skiljer sig ifrån högern för att med venstern organisera republiken, så kan krisen vara ännu ganska länge. Det skall väl ändock, upprepa vi, visa sig, att saken uppgjorts i godo, men i så fall skall det sannolikt vara högra centern som i afgörandets stund träder på Thiers sida. Den utgöres af förständiga och patriotiska män, hvilka måste inse, att, om Thiers borttränges, Frankrike svårligen skall kunua undgå farorna af en revolution, ja, knappast af ett nytt borgerligt krig med alla dess fasor, dess anarki och derpå oundrikligen följande diktatur — kortligen ett upprepande af Frankrikes vanliga öde. Thiers afgång kan och skall endast bli uppsattad som en inledning till monarkiens återupprättande, och härpå kunna vonstern och venstra centern endast svara med ett upprop till folket om att gripa till vapen, säger en främmande tidning. Armån skall naturligtvis icke förblifva någon passiv åskådare,