Göteborgsposten – 28 november 1872, sida 2

var ingen, som föreslog mig att upprätta monarkien. Ensam var jag icke i ständ dertill. Om det helt och hållet öfverlemnats åt mig att ordna mitt lands förhållanden, skulle jag hafva föredragit en regeringsform efter det engelska systemet framför republiken; men denna har kommit som en följd af de många fel, alla monarkier begått. Jag måste således upprätthålla republiken, icke allenast derför att jag ej kunde svika det mandat, som blifvit mig anförtrodt, utan äfven deriör att jag som statsman fann, att den bäst öfverensstämde med landets kraf. Att tänka på annat skulle vara detsamma som att störta landet i ett kaos; jag har gifvit mitt ord och jag måste hålla det. Det är min öfvertygelse, att monarkien är omöjlig, emedan det finnes tre dynastier till en tron. Om någon tror, att monarkien är möjlig, må han då säga det, och om det inom nationalförsamlingen finnes en majoritet, som vill upprätta der, må det då göra försöket, jag skall draga mig tillbaka, Jag anser emellertid en sådan lösning icke vara möjlig. . . Man spörjer, hvarför jag sönderrifvet fördraget i Bordeaux, såsom man uttrycker sig. Jag får bedja er att läsa igenom mina tal. Jag sade, att vi, om vi skulle gifva oss på att införa en författning, skulle upplösa oss i split, då vi kunde enas om att omorganisera landet; men jag tillade, att ögonblick skulle komma, då man mäste göra sitt val och uttala sig. Är detta ögonblick nu kommet? Jag vill icke bestämdt påstå det, men hvad jag deremot påstår, det är, att man måhända kunde låtit provisoriet fortfarande bestå, om blott alla visat tillbörlig reservation. och hållit sig inom de i Bordeaux uppdragna gränserna; men alla partier ha öfverskridit dem. Både i och utantör landet har man proklamerat andra suveräner än den lagligt bestående makten och alla ha bidragit till att framkalla en allmän känsla af, att något måste göras, att man omöjligen kan bli stående vid det närvarande förhållandet. Jag har icke kommit hit för att föreslå er att proklamera den odelbara och oförgängliga republiken, såsom konventet gjorde. Det oförgängliga låter sig icke proklameras och det skulle vara löjligt, om jag uppmanade er till dylikt. Alla våra regeringar ha utropat sig som varaktiga, och alla ha gått under genom sina orimliga handlingar. Min tanke var, att vi, innan den nuvarande församlingen upphörde att vara till, skulle besluta några organiska lagparagrafer, några helt anspråkslösa och enkla, men oundvikliga bestämmelser, på det regeringen skulle kunna lefva och utveckla en regelbunden verksamhet. Alla tänka ju med oro på nästa kammare, fastän det är min åsigt, att man i detta hänseende gör sig högst öfverdrifna bekymmer. Men huru skall man afbjelpa det? Genom att bilda tvenne kamrar, af hvilka den ena kan hålla igen den andra. Vare sig att vi ha en republik eller en monarki, skola vi enligt min öfvertygelse icke kunna undvara tvenne kamrar. Jag kom derför till det resultat, att man, innan den nuvarande församlingen upplöstes, borde rikta åtminstone en uppmaning till densamma om denna fråga. Det är således ett steg i konservativt intresse, som jag här tagit, men likväl icke så, att jag kommit med något förslag härom. Jag skulle ansett det för ett åsidosättande af församlingens suveränitet, om jag tagit initiativet. Jag har låtit mig nöja med att tillråda kammaren att taga under öfvervägande, om icke några åtgärder till framtidens betryggande borde vidtagas. I hvilken punkt har jag dessutom kränkt Bordeauxöfverenskommelsen? Jag har redan utvecklat för eder, att ingen annan regeringsform än republiken är möjlig, och härom råder ej heller något tvifvel; ty den anonyma regeringsform, under hvilken vi befinna oss, är ju i sjeltva verket republiken. Låtom oss icke spilla tiden med onödiga diskussioner. I mitt budskap har jag endast inskränkt mig till att i ett fast språk uttala konservativa åsigter. Alla menniskor ba under de sista två månaderna talat om nödvändigheten af, att vi komma ur provisoriet, i det några begärde församlingens upplösning, andra en författning. Jag har dock ej gjort något sådant. Jag har endast sagt till församlingen: ÅOm j antagen, att ögonblicket till införande af konstitutionela reformer är kommet, så vill jag uppmana eder att skrida dertill i en konservativ och liberal anda. Man påstår, att jag spelar under täcke med de radikala; men det är ju de radikala, som icke vilja erkänna nationalförsamlingens rätt till att atgöra författningsfrågor. Enligt mitt förmenande understödjas de radikalas planer tvärtom af dem, som intet vilja göra. Fastän jag är öfverväldigad af ansträngningar och behöfver ro, vill jag likväl sluta med att ännu en gang saga, det jag är redo att visa min försonlighet genom att träffa en öfverenskommelse med komiten, så att den sammanhållning kan återställas, hvilken är nödig för en lycklig utveckling af de offentliga angelägenheterna och redan bidragit så mäktigt till Frankrikes omorganisering. Den omständigheten, att detta Thiers anförande blifvit offentliggjordt, har väckt mycken ovilja hos utskottets medlemmar, hvilka förbundit sig till att iakttaga den djupaste tystnad med förhandlingarne. Från Frankrike skrifves vidare, att