Göteborgsposten – 28 november 1872, sida 2

Fran Utlandet. Dagen i dag är af stor vigt för Frankrikes inre förhållanden. Vi hoppas att, då den går till ända, landets representantförsamling skall hafva fattat ett beslut, hvilket kan på samma gång stärka Thiers i hans ställning och möjliggöra landets lugna utveckliog. Skulle resultatet bli ett motsatt — då är faran stor. Vi bäfva vid tanken derpå. Ett af dagens telegram meddelar neml. hufvudinnehållet af det Kerdrelska utskottets betänkande. Detsamma uttalar visserligen erkännande af de tjenster, Thiers gjort Frankrike, försäkrar att något fientligt sinnelag ej hyses emot honom, men uttalar i samma andedrag ett misstroende. Utskottet vill nemligen icke veta af Thiers fordran om grundandet af den konservativa republiken, emedan han spelar under täcke med de radikala; förkastar hans andra önskan om bildandet af en ötre kammare; klagar öfver hans hotelser om att afgå och öfver det demagogiska barbariets stigande flod, mot bvilkon utshuttet likväl icke har något annat medel att föreslå, än nedsättandet at en komitö, hvilken skall uppgöra ett lagförslag om ministeransvarighet. Det är detta betänkande, som skall komma under förhandling inom nationalförsamlingen i dag. Det kan tagas för gifvet, att Thiers icke skall nöja sig med detsamma, utan fordra ett fullständigare förtroendevotum, än detta sutsöra bifall, samt mera afseende för hans önskan om vissa författningsändriogar. Hans maktställning skall i annat fall bli så bruten, att han för framtiden nästan endast skall vara högerns lekboll. Men om högern, men om majoriteten antager betänkandet — hvad då? Morgondagen skall bringa oss telegrafiskt svar på denna fråga. Vi afvakta det med stigande otålighet. För att kunna rätt bedöma utskottets och Thiers ställning till hvarandra, bör man vid ofvan i analys återgifna betänkande läsa det anförande, som Thiers afgifvit inom utskottet. Det har denna lydelse: I ett land, hvilket är till den grad splittradt i partier som Frankrike, är det regeriugens pligt att ej tillhöra något parti. Jag har framför allt måst beflita mig om opartiskhet. Jag har ej ens tillhört mitt egetj parti; jag var, som j veten, genom mitt offentliga sif knuten vid den orleanska dynastien. Jag bar ansett det för min pligt att stå utaniör alla partier, och om jag sörtegat detta i mitt budskap, skulle man med skäl ha klagat deröfver. Det uppseende, som mötet i Grenoble (der Gambetta höll sitt våldsamma tal) väckte, gjorde det likväl till en nödvändighet för mig att i regeringens namn ogilla de der uttalade åsigterna. Det visar en märklig blindhet att göra mig till en radikal; men jag måste uttala mig som regeringens öfverhufvud, icke som deputerad, och kunde derför icke töra ett aggressivt språk. Denna tvist är för öfrigt endast at underordnad betydelse, det är budskapets innehåll som väckt misshag, icke derför att man ej fanu det konservativt nog, ertersom ella måst erkänna den konservativa andan deri, utan derför att en del af församlingen funnit det alltför republikanskt. Det är i sjelfva verket detta, man klagar ötver, och jag vill nu såga, på hvad sätt jag är republikan. Då jag öfvertog regeringen, företann jag republiken, och der