Göteborgsposten – 28 november 1872, sida 1

oaflåtligt hålla den ena sidan i tygeln genon den andra (divide et ämpera!) är visserliger ofantligt habil — till en tid, men den är icke stor och den bär sig icke heller på längden Dess största fara är att genom det skenbarse understöd, som den gifver åt de radikala, görs den stora massan af valmännen alldeles bort tappade. Det radikala partiet bar under nationalförsamlingens ferier på ett mycket skickligt sätt bearbetat dels den känsla af osäkerhet hos folket, hvart det rätteligen borde vända sig, dels dess motvilja mot de förmenta monarkiska intrigerna. Huru vidt dessa sistnämnda sträckt sig, är vål svårt att på afstånd bedöma; men rimligtvis äro de mera ett skrämskott än en verklighet. Det skulle väl i alla fall endast vara trån det orleanistiska partiets sida som de vore att befara, ty legitimisternas inflytande är visserligen icke obetydligt i kammaren, men så mycket mindre i landet, och kejsardömets sak är icke möjlig att återupprätta annorledes än efter en tidrymd af anarki. När representanterna återkommo till Versailles, voro de, såsom man af pålitliga underrättelser kan sluts, visserligen uppskrämda af radikalismens tillväxt i vissa delar af landet, men de synas i sjelfva verket icke ha begärt bättre än att få sluta sig omkring Thiers, såsom de konservativa intressenas målsman. Det enda vilkoret för en sådan anslutning var en öppen och bestämd brytning från presidentens och regeringens sida med de radikala. Genom en sådan förklaring hade Thiers vunnit den stora majoriteten och sannolikt äfven, utan de slitningar som nu föregått, kunnat åstadkomma en förlängning af sin makt för lika lång tid som den genom partiela val förnyade nationalförsamlingens tillvaro. Republikens politiska existens under hela denna tid skulle äfven ha bidragit till dess framtida betryggande, för så vidt den visat sig ega nödig litskraft. Men å andra sidan hade det härtill fordrats en förmåga af sjelfförnekelse hos Thiers, som han har mycket svårt att förlika sig med och som bestode i att ban förbunde sig att ej personligen deltaga i diskussionerna, utan intaga ställningen af en ötver partierna upphöjd, regerande men ej styrande president med en ansvarig ministör. Det berättas att Thiers skall ha svarat dem, som för första gången framlade för honom detta förslag: Hvad tror ni att Napoleon skulle ha sagt, om man framlagt för honom en konstitution, hvars första paragraf innehölle ett förbud för kejsaren att stiga till häst? Krisen fortfar änvu, men Thiers, om hvars 1varsittande vid makten man är öfvertygad, skall nu, sedan han från d. 31 Dec. 1871, den lag då den provisoriska konstitutionen af hans nakt antogs, varit i egen person både regent och minister och majoritet, komma i en mera konstitutivuol och parlamentarisk etällning.