Göteborgsposten – 23 november 1872, sida 2

Fran Utlandet. Om furst Bismarcks heliotillstånd meddelar den i Berlin utkommande Spenersche Zeit. följande: Underrättelsen om, att man i Varzin nyligen tillkallat läkarehjelp från Berlin, väckte bestörtning i hufvudstaden, men helt säkert derför att man besynnerligt nog stundom glömmer, att kanslerens helsa redan tör sju år sedan starkt angripits af öfveransträngande arbete och att läkarne ansågo en längre tids lugn alldeles nödvändigt; men om han kunde få detta lugn, voro de å andra sidan öfvertygade om, att han skulle återfå sin helsa. Sedan dess har Bismarck hvarje år försökt att begagna detta medel, men af väl bekanta orsaker har han aldrig kunnat fullständigt utföra sin afsigt, och i somras lyckades det honom icke heller. Denna höst hade hans helsa likväl på ott glädjande sätt alltjemt bättrats, om han än icke blifvit så rask, som flera tidningar försäkrade; ty detta var en lättsinnig, kanske elak dikt, som icke hedrar vår press. Läkarne hade ifrån början fordrat, att han skulle afhålla sig ifrån hvarje sysselsättning till in på vintern, emedan han genom alt i orätt tid uppgifva sitt otium skulle sätta de krafter på spel, som han vunnit tillbaka, hvaraf följden skulle blifva, att han under en längre tid måste hålla sig ifrån alla affärer. Den lifliga brefvexling om allmänna angelägenheter, hvari fursten under de sista veckorna varit emot sin vilja invecklad, isynnerhet derför att man insinuerade, att ban af politiska skäl höll sig på afstånd, har icke heller varit utan skuld till, att det gått långsammare framåt med hans helsa. En ansvarig ministers göromål äro genom de ständiga bryderierna skadliga för helsan, om de utföras med någon pligtkänsla. Det är icke heller sällsynt, att ministrar och högt uppsatta embetsmän behöfva rekreation, emedan alltför stora anspråk ställas på deras arbetskraft; men sällsyntare är det, att man visar en sådan hänsynslöshet som den emot rikskansleren, i det man förhindrar honom ifrån att vårda sin helsa genom oupphörliga försök att tvinga honom till ansträngande verksamhet i enskilt eller allmänt intresse. Att d:r Struck, som i tjugo år behandlat Bismarck, kallades till Varzin, hade sin grund deri, att man ville ha en läkares förklaring om, huruvida fursten redan nu kunde vända tillbaka till Berlin och om han under de I gifna förhållandena kunde vänta sig någon i fördel af ett fortsatt vistande på landet. Nåi gon anledning till farhågor finnes emellertid icke, och om rikskansleren endast får ro, kan man efter läkarens försäkran med bestämdhet vänta, att den bättring, som synbarligen inträdt i Oktober, skall komma att forttara. Man kan nu endast önska, att furst Bismarck