Göteborgsposten – 23 november 1872, sida 2

likasom andra menniskor får lugn, då han är sjuk, och tid till att åter bli frisk. I Mänchen har en storartad svindelaffär, de s. k. Dachauerbanker, i dessa dagar tagit ett slut med förskräckelse. Dessa banker, hvilka sköttos af illa ansedda fruntimmer, voro uppenbart anlagda på bedrägeri, och hade likväl många kunder. Sedan de någon tid i den baierska hufvudstaden, utvidgade de sina operationer till landtdistrikten — med hvilken framgång synes af söljande cirkulär, som baierske inrikesministern d. 29 Okt. tillställde kommunalmyndigheterna: De 8. k. Dachauerbankernas ha, som man vet, på senare tiden utvidgat sig i betydande grad, sedan de i vissa trakter lyckats tillocka sig allmogens penningar genom att betala orimligt höga räntor. Häri ligger en stor fara för vederbörandes välstånd och en säker utsigt till mångas utarmning; ty det är tydligt, att sådana räntor — man talar om 90 till 100 4, omijsåret! — kunna endast utredas af bankerna med tillhjelp af de nya kapitaler, som strömmar till dem, och att de kapitalförluster, som härigenom oupphörligt uppstå, till sist måste bäras af dem, som anförtrott bankerna sina penningar. Liknande tilldragelser i Italien, Belgien och Ungern ha visat, att dylika banker sluta öfverallt med betydande förluster och att dessa bli så mycket större, ju längre affären fortsar. Polistjenstemännen åläggas derför på det ifrigaste härmed att varna innevånarna i sina distrikt mot den hotande faran. Den 3 Nov. lät ministern åter höra af sig, men förgäfves, och bland allmänheten utspredos rykten om, att allt skulle fortfarande gå förträffligt. I trots af regeringens inblandning och varningar kunde svindelen ännu fortgå; men d. 7 Nov. blef egarinnan af en af Dachauerbankerna, Pauline Dosch, häktad, emedan man lyckats få bevis emot henne för bedrägeri, och en brottmålsundersökning inleddes emot henne såväl som emot hennes man och son, hvilka kort derefter äfvenledes häktades. Denna s. k. bank hade endast bestått i ett par månader, och likväl utgjorde de vid Pauline Doschs häktning erkända passiva öfver 276,000 gulden, under det aktiva voro högst obetydliga. Adele Spitzeder, som sköter en annan bank af samma art och äfveniedes lockat till sig kapitaler från närgränsande länder, isynnerhet Tyrolen, men i en vida större skala, blef derefter kallad inför haudelsrätten tör att afgifva upplysning om, huru affären sköttes, och det framgick af denna undersökning, att en kolossal förvirring rådde, att böckerna förts på det otillständigaste sätt och att der var en betydande balans. På grund häraf blef banken genast stängd, och Adele Spitzeder häktades. Det belopp, för hvilket denna bank bedragit sina dåraktiga kunder, uppgifves till knappast under 10 mill. gulden. Såsom exempel på huru man gick till väga i denna bank, anföres, att man af en ren slump upptäckte i kassan 1,000 gulden i en kakelugn. Hufvudkassan var mycket enkelt och praktiskt inrättad; der fanns en öppning i golfvet, och dit ned kastade Adele Spitzeder de penningar, som hon mottog. Då man spörjer, huru ett sådant bedrägeri kunnat vara möjligt, har man en förklaring i de höga räntor som betaltes, men mest deri att pressen mot hög betalning förordade och skyddade akojet. Snygga saker har i det hänseendet kommit i dagen. Så omtalas, att redaktören för Sudd. Tel., Kellerbauer, hvilken figurerade som bladets egare till namnet, under det att ett par andra voro de verkliga egarne, på den tid då han ännu rådde om bladet, sålt det till Spitzeder och gifvit ifrån sig en skrittlig förbindelse. Men nu kom ministerkungörelsen om Dachauerbankerna, de verkliga egarne fordrade dess aftryckande i bladet. Kellerbauer kunde icke vägra, och så fick m:ll Spitzeder utstå den öfverraskningen att läsa kungörelsen i den tidning, hon trodde sig sjelf ega. Hon blef ursinning, och nu fick man reda på korruptionen i pressen. Det är ej blott ultramontana, utan äfven liberala tidningsredaktörer, som här varit framme och låtit sig bestickas. Ett par litteratörer ha redan tagit till schappen. Från Frankrike föreligger nu ett fullständigare referat angående den sammankomst inom nationalförsamlingen, vid hvilken Changarniers interpellation kom under förhandling. Detsamma lemnar likväl inga upplysningar af intresse utöfver hvad telegrafen redan anfört. Vi finna dock nu, att Gambetta sjelf icke uppträdde. För att förstå betydelsen at de 12—