Göteborgsposten – 21 november 1872, sida 2

— —ä—n————— kur och vinna hennos hjerta; men ej ens en sådan händelse behöfde föranleda en skilsmessa mellan far och dotter. Det fanns tillräckligt utrymme på Bulrush Meads för ett patriarkaliskt hushåll. — Jag skall aldrig skiljas från henne, sado han för sig sjelf. Han seglade från Brisbane tidigt i Mars månad och anlände till Liverpool mot slutet af Maj. Under de månader som närmast föregingo hans afresa hade han ej erhållit några bref från hemmet; men detta var en följd af hans eget nomadiska lefnadssätt snarare än af någon försummelse å hans korrespondenters sida. Det sista bref han fick var dateradt i Oktober och sade honom, att allt stod väl till. Han var ej den som lät plåga sig af några sjukliga farhågor för möjliga olyckor. Han gjorde sin hemresa vid gladt mod, full af förhoppningar och planer för framtiden. Då sommaren gjort sitt intåg beträdde han åter sitt fäderneslands mark. Han förlorade ingen tid, for upp till London med första snälltåget och kom till stationen vid Loodonbridge alldeles lagom för att hinna medfölja tåget till Tundbridge. Hunnen till sistnämnde ställe hyrde han ett åkdon direkte hem. Han kunde knappt sitta stilla i vagnen, så ifrig var han att uppnå målet för sin resa. — Jag kunde gå fortare än de här hästarne springa, sade han för sig sjelf, och otåligheten fick slutligen sådan makt med honom, att han tillsade kusken stanna, steg ur åkdonet, betalade skjutsen och affärdade kusken ett godt stycke innan han hunnit fram till Brierwood.