Göteborgsposten – 21 november 1872, sida 2

— — Om jag finner att ni förstår att sköta ett jordbruk, I skall jag taga er till ständig medhjelpore då jag kommer tillbaka, sade han; och jag skall komma tillbaka så fort jag hunnit ordna mina affärer i England. Han ämnade arrendera ut Brierwood eller låta sin bror James förvalta det och sålunda bruka båda egendomarne. Hvad honom sjelf beträffar, tyckte han att ingen tillvaro kunde vara angenämare för honom än ett vildt, fritt lit på Bulrush Meads med dess goda åkerfält och en treflig härd vid hvilken den vandrande främlingen kunde hvila ut, ett gästfritt bord der det alltid skulle finnas plats för den resande och ett halft dussin hästar i stallet. Han skulle lära Grace rida och hon skulle ströfva öfver fälten med honom, vid hans sida rida många mil i månskenet öfver de gräsbeväxta kullarne ett par tusen fot öfver hafvets yta. Tanken på att lifvet kunde bli något för mycket ensligt för hans dotter föresväfvade honom emellanåt; men ban resonnerade lätt nog bort den. Hvilket lefnadssätt kunde väl vara tråkigare än hennes lefnadssätt på Brierwood? I Kent var hon ju ej annat än en liten landtbrukares dotter. Här bland dessa berg och skogar skulle hon vara drottning, och han trodde tillräckligt mycket på hennes tillgifvenhet för att tänka att hvilket lefnadssätt som helst skulle vara angenämt för henne, blott hon finge dela det med honom. På den dag då hon torde önska att få knyta nya band tänkte han blott obestämdt. Utan tvifvel skulle den tiden komma: någon vacker ung emigrant skulle göra henne sin