Göteborgsposten – 19 november 1872, sida 1

XE ER —— LL LL Göteborg den 19 November 1872. Vår ärade kollega Handelstidningen, som förut stått temligen isolerad i sina åsigter, har på senaste tid erhållit en mängd bundsförvandter. General Moltke lär hafva yttrat sig om schweiziska milissystemet på ett sätt som skulle bekräfta vår kollegas hugskott i detta ämne — enligt hvad H.-T. nemligen sjelf påstår. En direktör i Köln vid namn Weygold och den berömde statsrättsläraren Rottock uttala åsigter i grundskattefrågan, hvilka berättas närma sig Handelstidningen. Slutligen har hr C. J. Loven, hvilken en gång i H.-T. omtalats såsom man af facket — mannen är annars kanslist i kammarkollegium — ställt sig på en med H.T:s likartad ståndpunkt i armäfrägan. Detta dock först sedan hr Lovn, enligt Handelstidningens blygaamma yttrande, Lutvecklat sig genom forskning och eftertanke till klarare och sannare uppfattning af frågan och sedan veakilnaden mellan kadrer och stam nu blifvit äfven för honom klar. Vår hr kollega är kantänka innehafvare af patent på klara och tydliga perceptioner, och när man ej gillar hans åsigter, beror sådant allra minst på ofullkomlighet i förnimmandet, för att tala med framl. prof. Boström. Vi anse för vår del att de omtalade bundsförvandterna antingen ej äro verkliga sådana eller ock, när förvandtskap finnes, just icke äro af den beskaffenhet att man bör stöta i högstämd glädjetrumpet öfver deras hjelp. Vi få kanske framdeles tillfälle att i en eller annan punkt söka leda denna vår mening i bevis. För dagen vilja vi endast sysselsätta oss med det i vår tanke mer än lofligt advokatoriska sätt, hvarpå Hand.-Tidn. sökt afskudda sig förebråelsen för att obetänkt och grundlöst hafva velat utså misstroendets frön mot de medlemmar af vår domarekår, hvilka främet bland alla böra stå oantastade intill dess man förmår bevisa deras brottslighet. Handelstidniogen bibehåller och försvarar sin i ämnet intagna ståndpunkt. Hon skulle ej tveka upprepa frågan Åöga mot öga med högsta domstolens ledamöter och hon känner sig förvissad om att endast den högdragna ofelbarbeten häraf skulle finna sig kränkt. Vi tro tvärtom. Den Chögdragna ofelbarheten ensam blefve möjligen icka kränkt, ty framstäldt af H.-T. måste spörjsmålet förefalla henne vara en fråga de roi å roi. När den ötver högsta domstolen ståeade juridiska auktoritet, som vi ha den lyckan att ega inom vårt samhälle, öfvergär till att rätttärdiga det fortsatta fasthållandet af sin ståndpunkt börjar hon med ett slags argumentatio ad hominem. En af vår stads riksdagsmän har nyligen yttrat att han i tvifvelaktiga fall, der han ej förmådde bilda sig någon bestämd öfvertygelse, skulle gå med regeringen, och Handelstidningen låter nu förstå, att då denne aktade och rättänkande man sagt sig hysa en så beskaffad mening, bör det ej vara förklenligt för högsta domstolen att blifva ansedd hafva dömt annorlunda när statsrådet Bergström var part i målet, än densamma skulle hafva gjort, ifall saken gällt kapten Mankell. Vi ha svårt att föreställa oss det H.-T. ens sjelf kunnat tro på riktigheten af den analogi, hon sålunda uppställt, synnerligast som hon samtidigt fortfar att orda om det rubbade förtroendet för landets högsta domaremakt, medan hon erkänner att förtroendet för ifrågavarande riksdagsman kan och bör bestå. Emellertid måste vi väl antaga att vår kollega verkligen menar hvad han säger; vi äro ej i oträngdt mål oartiga. Främst vilja vi dock anmärka, att det yttrande af d:r Dickson, hvarå syftas, blitvit ofullständigt återgifvet och derför framstår något annorlunda än det var. Den sluttöljd, hvartill hr D. kom, bör ses i sammanhang med de grunder å hvilka den hvilade, och den hufvudsakligaste bland dessa grunder var att regeringen egde att förfoga öfver det största mått af fackkunskap vid frågornas beredande. Då man yu tillika ej kan förutsätta mindre sosterlandskärlek hos regeringen än hos dennas motståndare, så borde — detta var hr D:s slutsats — riksdagsmannen i de rågor, der han ej förmått bilda sig en sjelfständig öfvertygelse, hellre följa regeringen än notståndarne. För vår del kunna vi ej omfatta d:r D:s isigt. Bland de föremål, för hvilka lagstiftas, ESR ——— — —