Göteborgsposten – 14 november 1872, sida 1

såsom det nu var, ändock ha en förspilld timma att göra sin tant reda för. Detta var Thorsdagen den 4 November; Thorsdagen den 11 November skulle Grace smyga sig ut ur huset kl. 7 på morgonen, vid hvilken tid hennes onkel borde ha slutat sin frukost och gått ut på sin vanliga inspektionstur, hennes tant vara sysselsatt i mjölkkammaren. Hon skulle begifva sig bort just på denna samma stig. Afståndet till Kingsbury motsvarade ungefär en timmas promenad, och vid den klifstätta som skilde gångstigen från den allmänna byvägen skulle hon finna sin älskare med ett åkdon, färdigt att föra henne vidare. Det vore säkrast för honom att ej komma närmare Brierwood, annars skulle han helst ha velat bespara henne den långa promenaden under den kalla och mörka vintermorgonen. Äfven sedan de mera allvarsamma invärningarne från Graces sida blifvit vederlagda, lemnade hon ej sitt fulla samtycke utan en svag, qvinnlig protest rörande sjelfva utstyrseln. — Att resa på detta sätt, sade hon, utan effekter, utan något! Det är förskräckligt! Då min gamla skolkamrat Auny Morrys, doktorns dotter, for och gifte sig hade hon tre stora koffertar fullpackade med kläder. Jag såg klädningarne — en sådan mängd hon hade! Och dessutom bröllopsklädningen af hvitt siden. Huru skall jag vara klädd vid vigseln, Hubert? — Hennes röst darrade något då hon uttalade hans dopnamn; det var nästan första gången hon på detta sätt tilltalade honom — Huru skall jag vara klädd? frågade hon blygt. Frågan, så oskyldigt framställd, gick honom till hjer