Göteborgsposten – 11 november 1872, sida 2

tillskrifva honom, alldenstnnd mr Walgrave uraktlätit att nämna sin adress i brefvet. Och så kunde Grace bära sin medaljong så att alla menniskor sågo det första Söndagen efter det lilla paketets ankomst; hon bar det utanpå sin musslinsklädning till kyrkan med ett blygt medvetande om ett hela församlingen mäste falla i förundran öfver dess prakt — att den gamle kyrkoherden sjelf, ifall hans ögon voro tillräckligt skarpa, kunde afbryta midt i predikan, plötsligt bländad af glansen från det dyrbara smycket. Hon bar det i hemlighet, i ett svart band under sin klädning, de dagar som hennes tant benämnde karbetsdagar, och om nätterna lade hon det under sin dyna. Flickans lifsandar uppkryades litet genom egandet af denna medaljong. Hon såg gladare och friskare ut, och hennes tant glömde sina farhågor. September månad led till sitt slut, humleskörden tog sin början och, såsom vanligt vid den tiden, öfversvämmades det vackra Kent af kringstrykande horder. Mrs Redmayne var allt för sveselsatt för att tänka mycket på Graces helsa, och då flickan åter började bli sorgsen till lyanet, finnande lifvet dystert äfven med hans porträtt vid barmen, var det ingen som gaf akt på denna förändring. IIon fick ett ganska allvarsamt anfall ef svindel en afton; men det sanns ingen annan tillstädes än Sally, som bragte henne till sans så godt hon kunde och ej vidare tänkte på saken.