Göteborgsposten – 9 november 1872, sida 2

ständighet, då det icke är det absoluta väsendet (54)2 Dess ställning till detta (55). Det empiriska Jagets sjelfständighet ett deltagande i det väsentligas öfverlätenhet åt Gud, hvarmed följer förbindelse äfven med andra (55, 56). Tillämpande betraktelse (57, 58). Sedan jag påmint derom, att de tvenne föreläsningarne voro afsedda för ett till allra största delen vetenskapligt bildadt auditorium, samt erinrat derom, att hvarje föreläsare och skriftställare eger rätt att vara något vidlyftigare i behandlingen at sådana till hans ämne hörande frågor, på hvilkas besvarande i den ena eller andra riktuingen de samtida kulturföreteelserna äro egnade att lägga en synnerlig vigt; hemställer jag mod fullkomlig trygghet till hvar och en, som sysselsatt sig med filosofiskt skriftställareskap, huruvida jag i anmärkningsvärd grad uti de anförda föreläsningarne gjort mig skyldig till det felet att fördjupa mig i mellan-undersökningar, som för det åsyftade resultatet at en vetenskaplig insigt varit öfverflödiga. Tillika kunde jag, om det annars vore lämpligt att söka skydd bakom ett stort exempel, påminna recensenten om den äfven af honom prisade Platon, som i inskjutandet af mellanundersökningar gått vida längre än jag, äfven om jag ginge dubbelt så långt, som jag redan gått. Upsala d. 5 Nov. 1872. Pontus Wikner.