Göteborgsposten – 9 november 1872, sida 2

KTIngsSahlstaålten. — —— (Insändty Till Red. af Göteborgs-Posten. Då jag i n:o 255 af Göteborgs-Posten blifvit föemål för en klandrande kritik! som påbördar mig tt särskildt i mina tvenne senast utgifna föreläsninsar framträdande manör att så fördjupa mig i birågor, att hufvudsaken undanskymmes, anser jag mig öranlåten att meddela följande framställning at tancegången i de anförda föreläsningarne, hos den ärale redaktionen anhållande, att denna framställning nätte varda i dess tidning intagen. I. Om auktoritet. Ett exempel af auktoritet sid. 3). Exemplet synes antyda, att den, som bezagnar auktoritet, hemtar stödet för sin visshet allieles utifrån (4). Ett inre moment är dock förhanden, neml. pröfning enligt erfarenhetens lagar (5). Men dessa äro ju hemtade utifrån, och stödet 5Saåsunda i alla fall alldeles ett yttre? (6). Analys af erfarenhetens begrepp för att tillse, om hon blott och bart är ett yttre eller ett hemtande utifrån (7 —II). Denna analys måste göras fullständig, emedan här gällde att genomföra ett påstående emot det allmänna föreställningssättet. Analysen innehåller följande: Den erfarande måste sjelf vara med och sålunda medvetet uppfatta (7, 8). Det erfarna måste vara närvarande, d. v. s. falla mellan percipierandets yttre och inre gräns och så vara till såsom ett enskildt (8, 9). Redan genom dess uppfattning såsom ett enskildt måste vissheten om dess verklighet vara gifven (10, 11). Genom denna analys hade framgått erfarenhetens berättigade anspråk på att vara någonting mycket inre; men kanske är den i erfarenheten omedelbart närvarande egenskapen verklighet ännu något helt yttre, hvarigenom ersarenheten återigen föryttras? Derigenom framkallas: Analys af det i erfarenheten inneburna begreppet verklighet, visande, att äfven detta pekar inåt till personer (12, 13). Nu bör man kunna inse, att ertarenheten icke är uågonting så alldeles yttre utan en produkt at mycken sjelfverksamhet, och att om erfarenhetens lagar gäller detsamma; hvaraf följer, att den, som efter erfarenhetens lagar pröfvar sin auktoritet, dermed bevarar en hög grad at sjelfständighet (13, 14). Dock visar det anförda exemplet, att sjelfständig heten icke är fullständig, emedan inkast kunna göras emot den öfvertygelsen, att auktoriteten verkligen sagt det påstådda samt att ban kunnat och velat såga sannt (15—18). Mycket nära intill evidens kan man dock i dessa afseenden komma, isynnerhet om flera auktoriteter sammanstämma (138, 19), hvarvid dock försigtighet är af nöden af ett skäl som uppgifves (19, 20). Erinran, att man kan hafva andra auktoriteter än dem, på hvilka det anförda exemplet riktat uppmärksamheten (21). Den redan använda och nu fixerade betydelsen at auktoritet blir i alla fall densamma (22). Uppvisande, att jag åt min aukto ritet öfverlåter mig sjelf i mift personliga lit (22, 23). Detta innebär alltid osjelsstandighet, när min auktoritet är en blott utifrån ätkomlig person (25), men ej när han är Gud, ty i ölverlåtande henam består just min sanna sjelfständighet (24, 25). Ilärmed torde den innersta rotev för all visshet vara blottad, till och med sör t. ex. matematikens vieshet, men isynverhet för vissbeteu i andliga ting (28, 29). Tillämpande återblick (29, 50). II. Om 5jelfoländigktet. Sjeltstandighet är att stå för sig sjelt utan stöd af anuat och synes sålunda blifva liktydig med isolering. Exetm) af en byggnad (31, 32). Kanske beror dock tureningen af ;ciiständighet och isolering hos en byggnan derpå, att densamma är ett föremal i rummet (32)? Måste säledes undersökas förhållandet mellan rummet och sjelfständigheten, för hvilket ändamål måste undersökas rummets natur och den beskaffenhet ett föremål får genom att vara i rummet (33—40). Denna undersökning måste vara någorlunda uttörlig, emedan det bär gällde att vederlågga den realism, som beherrskar både det allmäxna töreställningssättet och den vetenskapliga materialismen. Den ionchåller: Rummet är en sorm (53). Ilvad en torm är (33, 34). Hvad som är i den formen, och hurudant det är genom att vara i deu formen, nemligen att det iår egenskapen likgiltighet för andra sjelfständiga föremål (35—38). Denna likgiltighet är mindre, ju högre upp man kommer bland kroppsliga föremål, men töljer dock kroppsligheten så långt hon räcker (39, 40). Denna likgiltighet innebär osjelfständighet (41, 42), det fulländadt sjelfständiga är således okroppsligt. Vinsien af detta resultat, som tillika genom likgiltighetens begrepp kastar ett plötsligt ljus öfver hela den följande undersökniugen, torde ursäkta längden af 10 sidor. Äfven tidens form innebär en likgiltighet, churu af annat slag (42, 43), och det fullåndadt sjeltständiga är således tidlöst. Användning at det genom rummets och tidens analys vunna begreppet i om likgiltigheten såsom osjelfständighetens rot. Likgiltighet är frånvaron af nödvändighet (44, 45). Sjelfständigheten mäste då innebära närvaron af nödvändighet, ja sjelfnödvändighet (45, 46), hvilken äfven mäste vara till för den sjeltståndige, som då eger objektiv visshet (47, 45). Den objektiva vissheten måste vara gifven redan genom den subjektiva, annars brist i sjelfständigheten (49). Sjeltständigheten blir då identitet med det väsentliga (eviga) Jagel (50). , Hvari dess sjelfstandighet består, neml. i fulländad visshet och viljande (51). Inkast från synpunkten saf det onda tillbakavisadt (52, 53). IIuru kan det väsentliga Jaget vara i besittnivg at fulländad sjelt