Göteborgsposten – 7 november 1872, sida 2

Jag har derföro valt en medaljong, som jag hoppas att mr och mrs Redmayuc skola tillåta er mottaga till tecken af min tacksamhet för all den godhet jag rönte under deras gästvänliga tak. Med all aktning förblir jag, min bästa miss Redmayne, er trogne vän och tjenare. Hubert Walgravo. Han läste igenom brefvet, sedan han fullbordat det, och rodnade svagt öfver sitt hyckleri. Men hvad skulle han göra? Han ville bereda den kära flickan en liten glädje. På en pappersremsa skref han följande ord: ÅII y a un ressort entre lianneau et le mådaillon; touchez le, et vous trouverez mon portrait, och denna remsa lade han in i hennes bref. Grace skulle naturligtvis sjelf öppna sitt bref, och Redmaynes skulle väl knsppast lägga märke till den smala pappersremsan med några ord skrifna på ett främmande tungomål. — Och så är det slut med den enda romantiska perioden i mitt oromantiska lif, sede han för sig sjelf då han lagt brefvet på posten. Ett par dagar senare beslöt han att göra sin skyldighetsvisit på Eastbourne; det var någonting som måste göras förr eller senare. Det var redan mycket senare än miss Vallory måhända gillade. Han väntade attfå en lexa och reste ner till den lugna badorten med den afsigten alt undergifvet böja sig under den straffande handen. ja Den lilla kuststaden med dess skuggrika boulevarder och villor hade ett mycket gladt och behagligt utseende, då mr Walgrave åkte igenom den på väg till mr Vallorys