Göteborgsposten – 7 november 1872, sida 1

på en landtgård i Kent och ett vackert ungdomligt ansigte, men ej det ansigte på hvilket han hade rättighet att tänka. På Cockspur-street gjorde han plötsligt halt i det hans ögon sästades på en juvelerarebutik. De glittrande dyrbarheterna voro exponerade i fönstret, armband, örringar och broscher glänste i den sjunkande solens strålar. Mr Walgrave som ej var fallen för att ställa sig och gapa framför butikfönster stannade dock vid detta och började tankfullt betrakta föremålen derinne. — Jag skulle gerna vilja gifva henne någonting, sade han för sig sjelf, någonting såsom — såsom ett minne. Jag har förorsakat henne allt för mycket lidande; hvarföre skulle jag ej söka bereda henne ett oskyldigt nöje? Det är naturligt att en qvinna skall tycka om sådana här vackra saker. Men jag tror ej att hon skulle fästa stort värde derpå om det ej vore ett minne som tilltalade hennes känslor förenadt dermed. En medaljong till exempel — en medaljong med mitt fografiporträtt. IIon är tillräckligt enkel och tillgifven för att sätta värde på min obetydliga bild. Och så ser jag bättre ut på en fotografi än i verkligheten — det är en tröst. Han hade nästan afgjort denna sak till sin egen belåtenhet och skulle gå ia i butiken då han plötsligt stannade, vände om och gick ett par steg vidare fortfarande fundersam. — Huru skall man göra med tant Hanna? frågade han sig sjelf. Deri ligger just svårigheten. Om jag sänder Grace mitt porträtt, skall gumman säkerligen få se det.