Göteborgsposten – 7 november 1872, sida 1

Hvad finnes det väl som ej hennes skarpa ögon få se? Men det måste naturligtvis ändock finnas ett sätt att narra henne, Hvad ha väl sådana skarpsynta personer blifvit skapade för om ej för att förr eller senare bli lurade? Ja, jag tror att jag skall kunna narra tant Hanna. Han vände ånyo tillbaka och gick denna gång ända fram till juvelerarens disk. Han valde ut ett smycke — det vackraste eller det som behagade honom mest i butiken: en ovalformig guldmedaljong, rikt ornerad med perlor på baksidan — ett sådant smycke som en man ej gerna skulle välja åt en fattig landtbrukares dotter om han ej sjunkit mycket djupt ner i den afgrund, ur hvilken det är så svårt att komma upp. Han vände tankfullt på medaljongen, sedan han valt ut den och betalt den. — Jag förmodar, sade han till den man som stod i butiken, att ni kan göra en yttre baksida på detta smycke och sätta in ett porträtt på sådant sätt, att dess tillvaro endast behöfver vara känd af den som eger smycket. Mannen svarade att saken vore möjlig, men skulle bli svår och till följe deraf dyr. — Jag frågar ej efter ett pund mer eller mindre, sade mr Walgrave. Jag önskar att det göres ifall det kan bli väl gjordt. Det måste bli en hemlig fjeder, förstår ni, sådan man får läsa om i romaner. Jag har aldrig i verkligheten sett någon sådan, men jag har fått i hufvudet att jag skall försöka experimentet. Ni kan skicka bud till mig efter fotografibilden om ett par dagar, och ju förr ni kan låta mig få medaljongen färdig, desto bättre. Han lade sitt kort på disken och aflägsnade sig, mera