Göteborgsposten – 5 november 1872, sida 2

De senaste tidningarne från Berlin innevålla närmare redogörelser för elutbehandlinen inom IIerrehuset ang. den nya kretsordningen, och framgår det deraf, ati Herrehuseta majoritet visat en så afgjord hållning uti den enl. all sanzolikhet icke skall kunna omstämmas, hvadan det väl blir nödigt för kejsaren att, om han verkligen vill saken, uppspäda Herrehuset med vya elementer. Man väntar ock en utnämning af nya IIerrar, till ett antal af 100 säga några, under det att andra begränsa det till 40. Innan IIerrenuset skulle retaga afgörandet, upplästo inrikesministern Eulenburg följande törklaring: Mina herrar! Det tillkommer eder nu att besluta, huruvida utskottets förslag skall antagas eller (j. Sålramt j förkasten hela lagförslaget, skall det icke mera kunna inlemnas under närvarande session. Förslagets förkastande skulle under andra omständigheter ha föranledt hela ministårens och särskildt iurikesministerns fråntradande. Om vi neml. på något sätt kunnat skönja en utsigt till, att vår afgäng skulle kunna gagna saken, skulle vi icke ett ögonblick dröjt med att nedlägga vår afskedsansökan för II. M:t konungens fötter. Men situationen är för ögonblicket en helt annan. II. M:t har ölvertygat. sig om, att genomförandet af de principer, på hvilka den nya kretsordningen hvilar, är en nödvändighet, och på grund af denna öfvertygelse skall han ställa samma tordringar på en ny minister som på oss. Om j besluten att förkasta lagen, skall landtdagen ofördröiligen afslutas och en ny session inkallas, i hvilken kretsordningslagen skall tillhöra de aldra torsta lagförslagen. Vi äro, i full öfverensstämmelse med II. M:t, så fullständigt olvertygade om nödvändigheten af lagens genomlörande, att vi ej kunna släppa vår uppgift ur händerna, utan vilja försöka att uttöra den genom alla de medel, som sörsattningen ställer till vårt förfogande. Detta språk, så bestämdt det än var och fastän det kunde tydas som en förklaring nästan direkte ifrån kejsaren-konungen, mäktade ej mera inverka på IIusets flertal, än att dess lodare. Kleist-Retzow, dertill genmälte: Detta är första gången som en dylik lag framlagts för Herrehuset och nu, då Huset röstar emot de bestämmelser i lagen, som afvika ifrån de hittills giltiga grundsatserna, fästes vid oss intet afscende, utan man förklarar tvärtom, att man vill använda alla möjliga medel till att tvinga oss. När sådant kan ske och när man öppet vidgår ett dylikt handlingssätt, så är det förbi med Ilusets sjelfständighet (bifall). Vi för vår del äro fast beslutne att rösta efter vår bästa öfvertygelse och efter vårt samvete och att icke uppgifva vårt lands grundlag och vår rätts grundval. Det har aldrig varit vår mening, att en ministers qvarstannande eller afgång skulle vara beroende af våra beslut; vi måste tvärtom förklara, att en sådan tillämpning af den konstitutionela principen icke lämpar sig för vårt land (bifall), ja, att den förefaller oss mycket betänklig. Men, m. h., landets grundlag måste likväl vara oss dyrbarare, än en minister, och derför ber jag eder uppträda som en man, der det gäller att försvara Husets sjelfständighet och att rösta emot hela lagen i det medvetandet, att det är ministerens ensak, hvilka slutsatser den vill draga af vårt beslut! (Lifligt bifall från majoriteten). Vid omröstningen voro, såsom vi förut nämnt, endast 18 för antagandet at förslaget, bland dem 6 ministrar. Föra den slutliga omröstningen inkom Bismarcks onkel, frih. Below, med et förslag om att uppmana regeringen till att framlägga en ny kretsordningslag, som bättre motsvarar de särskilda provinsernas egondomligheter. Detta förslag antogs med 100 röster mot 64 och kan bilda ett slags öfvergång till en kompromiss,