Göteborgsposten – 5 november 1872, sida 2

—4—c——cAA k—yeo —— De trolofvade råkade ofta i dylika små dispyter, 80nom hvilka mr Walgrave bibehöll eller trodde sig bibehålla sitt oberoende. IIan gjorde sig aldrig skyldig till kryperi och miss Vallory tyckto mycket bättre om honom just tillfölje af hans brist på artighet. Ilon hade blifvit uppledsen på sådana mäns hyllning som tänkte på henne endast såsom arftagerskan till IIareross Vallory. Denne man med sitt vanliga hånleende och kalla sätt tycktes henne längt mera uppriktig än de öfriga. Och dock spelade han sitt eget spel och tänkte på sina egna fördelar. Den tillgifvenhet han egnat henne var så svag att den gick alldeles förlorad under inflytandet af hans första freötelse. UInder aftonens lopp uppstod on diskussion om hvart mr YVallory och hans dotter skulle resa för den påföljande tiden af sex veckor. Fadern skulle gerna ha stannat vid Acropolis-square och arbetat på sitt kontor om dagarne. Det fanns fullt upp af göromål för honom äfven under de långa ferierna, och sådana göromål lågo honom närmare om hjertat än lifvets nöjen; men Augusta protesterade mot ett sådant sitt att använda tiden. — Vi skulle få kolera, typhusfober eller någonting i den vägen, pappa, sade hon. Sådana sjukdomar rasa alltid i London på sensommaren. — Dödsprocenten var högre i London i Maj än den nu är, det försäkrar jag dig, Augusta. — Alldeles omöjligt, min bäste pappa. Låtom 0oss resa till Stapletons. Som du vet, ha de ett gammalt löfte af oss.