Göteborgsposten – 5 november 1872, sida 1

2 rörande ifrågavarande liqvidationer forek omma Men äfven om såsom en möjlighet antages att de vid Gustaf Adolfs detronisering i det k. stallet befintliga hästarne utan vidare öfvergingo till Carl XIII, kan deraf icke rimligtvis dragas den slutsats, att hästarne derföre voro statens egendom och att de flesta skola ersättas med ett lika stort antal nu, lemnade af Carl XV:s sterbhus. De förstnämnda hästarne, som naturligtvis alla långt för detta äro förbrukade och döda, kunna icke annorlunda betraktas än som inventarier af sådan beskaffenhet som med tiden undergå försämring och slutligen blifva värdelösa. Anmärkningen kan visserligen vara pikant, mon den torde ej ha någon reel påföljd, och den gjordes troligen innan revisorerva bade sig bekant att Carl XV hade till staten testamenterat sin dyrbara samling af vapen och konstsaker, hvilkens värde mångdubbelt öfverstiger Gustaf Adolfs hästar år 1809. Då af hvad hittills meddelats rörande revisorernas verksamhet intet förekommit rörande hr Carl Ifvarssons långvariga overksamhet såsom fullmäktig i riksbanken, hvilken jag tagit mig friheten omnämna medan revisorerna voro här församlade, förmodar jag att hans åtgärd icke föranledt till någon anmärkning. Han innehar också en exceptionol ställning inom representationen. Inom kort tid kommer den bankinstitution — förmodligen Skandinaviska banken — som öfvertagit det lån på 5 mill. rdr som erfordras för utförande af Stockholms bergslagsbana, att i marknaden utsläppa bolagets för samma bana utfärdade obligationer. De blifva sannolikt ganska begärliga, ty penningetillgången är fortfarande riklig, och äfven de mindre kapitalisterna ha nu lärt sig huru mycket beqvämare det är att ega obligationer än inteckningar. Göran.