Göteborgsposten – 4 november 1872, sida 1

lory något otåligt. Om ni skall gifta er med Augusta, skall ni gifta er med hennes penningar lika väl som med hennes person. Hvad beträffar att vänta till dess ni vunnit förmögenhet — så kan ni visst göra det om hon vill. Jag behåller henne gerna hos mig så länge jag kan. Men det kan jag ansvara er för att ni skall bli lika gammal som jag är, innan ni kan hoppas vinna en ställning som på något sätt motsvarar hvad hon kan ha rätt att vänta. Hon har gjort ett dåligt parti, ser ni, min käre Walgrave, och det tjenar ingenting till att hvarken ni eller jag försöker inbilla oss att det är godt. Hubert Walgraves allvarsamma ansigte blef ännu allvarsammare. — Om det är ett så dåligt parti, sade han, är det alldeles icke för sent för er att vägra ert bifall eller för mig att taga tillbaka mina anspråk. Den store William Vallory fick en mäkta förskräckt min. Hans enda dotter hade sin egen vilja och sitt eget lynne; han hade redan haft mer än ett obehagligt uppträde med anledning af don frågan. — Nej, nej, min bäste vän, svarade han hastigt, sådan var ej min mening. Ni är så fasligt finkänslig. Min dotters känslor äro afgörande i denna sak, och om hon vill gifta sig af kärlek, har hon råd dertill. Sålunda fann sig mr Walgrave antagen, och det mycket lättare än han skulle ha trott. Han blef förlofvad med en ung dame med tretuseu pund om året för närvarande och tillgångar som ej kunde beräknas för framtiden. Det förekom honom som förverkligandet af någon djerf