Göteborgsposten – 2 november 1872, sida 1

ett kotteri färjkarlar och hisingsbönder åstad i vattnet, som steg dem öfver midjan, chevalereskt bärande på sina axlar högt uppskörtade sköna, hvilka under stundens oro ej bekymrade sig om att deras vademeca lades i dagen fullt lika ogeneradt som damernasvid engelska balettsällskapets upplyftande prestationer. Der klefvo några mera manhaftiga femininer sjelfva djerft i den skummande vå en, dervid visserligen ådagaläggande ett i alla bomärkelser vunderbart mod, fastän dock deras kapparition för tillfället ingalunda kunde tillfredsställa den estetiska smak, som blifvit bortskämd genom åskådandet af Thorvaldsens, Canovas, Byströms eller Quirin Millers badande nymter. Nu hörde det också till saken, att af dessa cabinets inodoros på bjul, hvilka föra stadens öfverflöd till landsbygdens plogfåror, ett ej ringa antal befann sig ombord på färjan. Att få dessa i land blef en ingalunda lätt sak, dervid dock män och qvinnor med oförtruten id täflade om lossningen af denna dyrbara last, hvilken aflandtmannen understundom värderas lika högt som den gyllene metall, för hvilken så mången förvärfvat ein timliga välfärd på bekostnad af den eviga. Härvid inträffade dock naturligen att en och annan laddning gjorde haveri, dymedelst förvandlande elfvens förut tillräckligt grumliga våg till en annan Pactolus i ren (0) landthushällaromening.... För det löjliga i saken må man emellertid ej förbise dess allvarliga sida, ty, vi upprepa det, den trafikerande allmänheten bör kunna ega rättmätiga anspråk på att dess intresse i detta fall bättre tillgodoses, än som nu är fallet. Endast med hoppet om en snart blifvande bro till Hisingen, hoppar man sannerligen icke torrskodd öfver elfven! TZouise Michaöli har änna en gång tjasat oss med sina silfverklara toner, en kort, men oförgätlig njutning, hvars höga värde vår allmänhet, som redan flera dagar före konserten upptecknat de flesta platserna i salongen och öfverhöljde eångerskan med bifall, visat sig till fullo kunna uppskatta. Vid denna konsert hade den nybildade orkestern ett nytt tillfälle att utmärka sig, synnerligast genom det förträffligt nyanserade utförandet af förspelet till Wagners Lohengrin, efter hvars slut också en bifallsstorm dånade genom salongen. I Prinsessan af Tröbizonde har allmänheten fått göra bekantskap med tvenne af dir. Åhmans nyengagerade qvinliga sujetter: fru Bergström, f. Wisell och m:ll Fernholm. Den förstnämnda är begåfvad med ett behagligt yttre, en ganska stark och rätt uppöfvad stämma samt god dramatisk rutin, hvilket allt gör henne till en särdeles god och användbar acqvisition för sällskapet; denå sistnämnda, hvars dramatiska talang ännu ej tyckes ha fått sin fulla utveckling, eger till ersättning denna ungdomens fraicheur, hvilken på scenen likaväl som i det dagliga lifvet aldrig förfelar sin verkan. Styckets utförande är för öfrigt nu i högsta grad berömvärdt; m:ll Wiborg är en förtjusande prins Raphaöl och hennes röst har sedan förra säsongen vunnit betydligt både i styrka och böjlighet, hr Wagner har numera utrustat Cabriolos tacksamma roll med en mängd lustiga smådetaljer, hvilka göra denna karakter till en af den unge, mångsidige skådespelarens allrabästa, och hr Sjöberg sjunger sina käppkupletter på ett så ypperligt sätt att till och med våra störste mästare i den branchen skulle kunna afundas honom det. En del af hufvudpersonerna uppträda i nya, dyrbara och smakfulla kostymer, hvilka bidraga till att ytterligare höja den redan från början omsorgsfulla sceniska uppsättningen. I går gafs Sardous ÅMånga vänner, litet vänskap, i hvilket stycke fru Ras firade en ny triumf. För den närmaste framtiden upptager repertoiren: En elak stjufmor, Damoklessvärdet och En soir6 i Kåkbrinken samt derefter Regina von Emmeritz, Jane Eyre! m. fl. Å artilleriteatern uppföres i afton och i morgon: Mamsell Garibaldi, De båda direktörerna och En svartsjuk tok. En gammal bekant, arftagaren till Ågubben Gautiers spira inom den lägre konstverlden, hr Jean Gautier, har i en landsortstidning infört följande kostliga puff-annons: Enda stället, hvarest man kan hafva roligt och valuta för sina penningar, är i Gautiers Menageri! Mycket har man sett, mycket får man se, men det mesta får man sei undertecknads Menageri endast till Söndagen den 27 Oktober för sista gången under denna vistelse härstädes, före min afresa till Marocko. Och får jag härmed innesluta mig i resp. publikens gunstiga hågkomst. Jean Gautier. Mycket ha vi hört och mycket få vi antagligen ytterligare höra, men det mest sorliga vi hört på länge var dock, att hr Jean Gautier ämnar jemte sitt sällskap draga hädan till Marocko, sålunda förflyttande det enda ställe, hvarest man kan hafva roligt och valuta för sina pengar, från vårt hyggliga Sverige till det hedniska Marocko. Egendomligt nog sågo vi precis samma annons straxt derpå i en annan landsortstidning, i en annan stad, öfver hvilken stad sålunda genaste vägen till Marocko enligt hr Gantiers åsigt synes gå. A RR — — lmrö a eV Rs I En köpenhamnstidning innehåller följande annons, hvilken torde förtjena uppmärksamhet äfven af vår svenska pianoqvintilerande ungdom: — — FOuL-9 WWO — —