Göteborgsposten – 2 november 1872, sida 1

Iråmlior spegeln 1 sitt IIIIA ungkKårlsIOTmåK, hu-u, jag fryser, jag ä våt om knäna... Andersson, sätt in en brasa i kakelugnen .... lifvet å bara drafvel.. Och vännen Z. har utan tvifvel rätt, ty han har hunnit ett godt stycke på det lutande lefaadsplanet och hans verldsåskådning är derföre något annorlunda än t. ex. den glade åttaåringens, som barfota, med håret fladdrande för vinden och hela höstpromenadkostymen inskränkt till idel onämnbara plagg, dernere i den af regnfloden uppsvällda rännstenen låter en ståtlig flotta af barkbitar löpa af stapeln till stor förnöjelse för lilla syster, som uppkrupen i fönsterkarmen från stugans skyddande hägn betraktar denne primitive Kierkegaards i hennes och hans egna ögon manhattiga bedrifter. Han klagar icke han öfver att ba blifvit våt om knäna, en bagatell på det hela för resten, då man som han bortåt en halftimme utsatt hela sin lekamen för molnreservoirens outtömliga störtduschar. Men alla dem, hvilkas till åren komna kroppshydda gör dem liksom vår vän mer eller mindre beroende af den, sedan bortåt två månader, så oerhördt fuktiga väderleken, måste denna evinnerliga nederbörd nödvändigtvis förefalla olidlig, som om någonting vore sönder i verldssystemet. Ty, liksom det svårligen torde kunna bestridas, att vi, ju äldre vi bli, tycka att åren desto fortare draga oss med sig i sitt lopp, lika säkert är det, att vi i vår barndom och första. ungdom upplefvat mer än en fullt lika regndiger och kuslig höst som den nu pågående, skilnaden är endast den, att vi i de der lyckliga tiderna betraktade lifvets motgångar och dess fröjder på helt annat sätt än nu: förlusten af en docka eller en favoritboll grämde oss då lika mycket som nu en chiffonerad promenadtoilette, en genomblött chaussure, en felslagen rågskörd; och framför allt, vår helsa och vårt humör voro fullkomligt oberoende af väderleken, vi kände då hvarken till reumatism eller migrän .... Medgifvas måste väl också, att vi just vid denna tidpunkt, i slutet af Oktober och början at November på våra kuster snart sagdt hvartenda år med bäfvan fått lyssna till dessa förfärande stormar, hvilka derute på det svallande hafvet slunga ned i djupet så många timliga egodelar, begrafva så rika menskliga förhoppningar. För ej längre sedan än 9 år på dagen eller d. 31 Oktober 1862, en Lördag, voro vi vittne till ett uppror i naturen, med hvilket stormen i förgår ej tål någon iemförelse. I en af den tidens annaler, d. ä. en af stadens tidningar, skrefs derom bl. a. följande under Måndagen d. 2 påföljande November: Den orkan, som rasade under natten till sistl. Lördag, har anställt ofantliga förödelser både inom och utom staden. För att börja med staden hafva taken å nästan alla hus vid Norra Hamngatan blifvit mer eller mindre skadade. Huset n:o 1 vid Skeppsbron (hotell Garni) har på en del af taket mistat sin skifferbeläggning, hvilken på morgonen betäckte det framför belägna torget. Samtliga gaslyktorna vid Skeppsbron ha blifvit bräckta och en skorsten vid gasverket har af stormen blifvit omkullkastad. Den optiska telegrafen på Otterhällan har gifvit sig iväg utför berget och taket på hr Keillers hvalt har äfven blifvit illa medfaret. En af de små ångbåtarne, som underhålla kommunikationer mellan Staden och Klippan har sjunkit och en af dem är illa kalfatrad. I allteen upprycktes trenne träd och i Trädgårdsföreningen bortslets beklädnaden på ena sidan af konditoribyggnaden, hvarjemte flera popplar omkullblåste. Kullstjelpta båtar, flytande bjelkar, bräder, sleepers och vattenfyllda pråmar uppfyllde vid dagbräckningen elfven. Regn och hagel omvexlade under natten och morgonen — — — Kl. mellan 12—1 på Lördagsmiddagen utbröt åter ett förfärligt oväder; hagel, stora som hasselnötter, betäckte marken med ett hvitt täcke under det att täta blixtar korsade rymden o. s. v. Uhuru sålunda do stormar, som nyligen rasat, lyckligtvis ej inom vår stad och dess omnejd förorsakat lika förödande härjningar som de ofvan beskrifna, ha de utan tvitvel på hafvet åstadkommit tillräckligt sorgebringande fasa. Men alldeles utan sina ganska obehagliga följder äfven här på platsen ha de ej heller varit. En aktad insändare, som i sällskap med några bekanta i förgår ämnade sig öfver till Hisingen, har sålunda gifvit oss stoff till en både ynklig och löjlig beskrifning på ställningar och förhållanden å färjeplatsen och färjan vid S:t Eriks hörn samt Qvillebäcken. Vid ankomsten till färjan funno nemligen de resande, hvilka färdades i vagn, sjelfva färjan liggande, efter hvad det tycktes, några alnar högre än vägen, hvilket gjorde uppkörandet på densamma i hög grad riskabelt både för hästar och åkdon. På vägen ner till färjan hade vattnet inkräktat ett område af 30 å 40 alnars längd och motsvarande bredd, så att de resande nödgades hoppa som tättingar från sten till sten för att slutligen, våta om fötter och ben, kunna gymnastisera sig upp på färjan. Lyckligen uppkomna dit, hoppades man att alla vedermödor ändtligen voro öfverståndna. O, spes hominis vana! Vid ankomsten till Hisingssidan gestaltade sig förhållandena ännu värre. Mellan färjan och landet öppnade sig en liten insjö af vidpass 5 qvarters djup .. platt omöjligt att under sådana förhållanden köra med åkdonet i land, hvarföre de resando nödgades återvända på samma sätt som de kommit och följaktligen temligen snöpligt fingo afbryta den tilltänkta lustfärden. Detta är den allvarliga sidan af saken, då man väl bör kunna hysa grundade anspråk på att denna så starkt trafikerade farled äfven under vidriga, men hvarje år återkommande väderleksörhållanden, på ett eller annat sätt ständigt nålles i farbart skick. L-— —— — mm mL RA OO, ÖO