Göteborgsposten – 1 november 1872, sida 1

var omöjligt att ej vid åsynen af densamma tänka på penningekistor, kassahvalf och dylikt; förstuga, kontor, mottagningsrum — allt ingaf en känsla ef att här fanns soliditet, Mr Vallorys särskilda rum var stort ooh magnifikt framför alla andra; mr Weston Vallorys rum, mr Smiths rum, mr Joness rum och mr Thompsons rum voro i förhållande derefter. Weston Vallory meddelade råd och upplysningar inom den allmänna lagfarenhetens område och hade ett särskildt mottagningsrum som var öfverhopadt af klienter. Hela inredningen var ordnad så, att den största besparing i afseonde på tid och arbete tycktes ha vorit åsyftad såsom en hufvudsak. Det fanns en hel mängd klienter som aldrig kommo längre än till mr Thompson, och för den stora massan var chefen i firman lika osynlig som mikadon i Japan. Firman hade rykto om sig för en ofantlig rikedom, eller det var snarare William Vallory, i hvars person firman nu hade sin medelpunkt, som hade detta rykte om sig. Weston Wallory, hans nevö, var en yngre bolagsman, åtnjutande en sjundedel eller så omkring af inkomsterna, ungkarl, omkring tretio år gammal och egare af en liten vacker villa i Norwood. Stephen Harcross, Augusta Vallorys gudfar, hade dött såsom gammal rik ungkarl och lemnat det mesta af sin förmögenhet till sin guddotter — efter att ha lefvat i oenighet med sina slägtingar och efter att ha tagit stort intryck af den nämnda unga damens skönhet, talanger och egenskaper i allmänhet. Häraf kom det sig att miss Vallory, utom det att hon hade elt stort arf att vänta ef