Göteborgsposten – 30 oktober 1872, sida 1

—L—— —————— en alldeles oväntad flykt och han föreställde sig ett lif med Grace i någon anspräkslös förstadsvilla — ett sträfsamt lif men ett lif som uteslutande var egnadt åt den qvinna han älskade såsom sin hustru och åt den husliga lyckan. — IIvad skulle min framtid bli om jag finge gamle vallory emot mig. sade han slutligen för sig sjelf? Den mannen kunde alldeles förtrampa mig om han ville. Att förorätta honom vore säker undergång. Hvad skulle väl återstå mig sedan! En miserabel tillvaro på de inkomster mitt yrke kunde gifva mig; jag skulle nödgas inskränka mig till trehundra pund om året, ej ha något hus i Mayfair, ingen ville mellan Strawberry-hill och Chertsey, ingen klubb — nej icke ens en sådan lugn hamn för en olycklig man skulle återstå mig, ingen lustyacht, intet stall, ingen samhällsställning. Graces vackra ansigte skulle bli affallet och blekt af de dagliga bekymren. Hvem kan tänka sig hvarje detalj af ett dylikt sorgligt lif? Bah! äfven om jag vore böjd för att uppoffra mig — hvilket jag icke är — skulle det alldeles icke vara rätt handladt mot Grace att taga ett dylikt steg. Vågskålen höjdes och sänktes visserligen om hvart annat, men skalan vände sig alltid till sist mot samma håll — den verldsliga klokheten. Ty Hubert Walgraves sinne hade en allt för afgjord benägenhet efter framgång i pekuniert afseende och i fråga om ansedd samhällsställning. (Forts.)