Göteborgsposten – 29 oktober 1872, sida 2

Från Utlandet. Vi ba förut omnämnt, att i Frankrike utkommit en bok med titeln Tjugo månaders presidentskap, hvilken bar till författare den bekante journalisten och historiska skriftställaren Edmond Texier. Den har gjort mycket uppseende, och detta ej allenast derför att den berättar Thiers regerings historia ifrån öfverenskommelsen i Bordeaux, utan särskilt derför att den i åtskilliga kapitel undersöker de olika konstitutionela frågor som väckts under sista tiden. Det är naturligt, att en sådan undersökning måste i och för sig vara af stort intresse, men den vioner i vigt och betydenhet, den blir så alt säga ett officielt program, om den verkligen, hvilket man i allmänhet antager, uppstått under Thiers medverkan, vare sig genom en formlig redaktion från presidentens sida eller genom ett enkelt erkännande af de i boken uttalade grundsatser. Vi skola här återgilva hufvudpunkterna i dessa betraktelser, särskilt i afseende på frågan om nationaltörsamlingens upplösning och den slutliga regeringsformen. -Låtom osa behålla republiken — säger förf, Thiers eller Texier — vi ha den. Det hehöfves en revolution för att beröfva oss den, och då en sådan icke kan sättas i scen utan genom och för rojalisterna, så behötva vi ej hysa någon fruktan. Vår ställning, är icke dålig, fastän den är provisorisk; den tillåter oss att afvakta ett gynsame tillfälle. Låtom oss ej gå hufvudstupa till väga, utan gå sramtiden lugnt till mötes. Regeringen vill ej företaga sig något emot nationalförsamlingen. Denna skall sjelf bestämma, om den vill draga sig tillbaka. Bör nationalförsamlingen, då den åter träder tillsamman, sysselsätta Big med valet af en vice president? En sjukdom, en svaghet, en olyckshändelse kan plötsligt tvinga republikens president att draga sig tillbaka. Kan man öfverlemna Frankrike åt de kommande händelserna allena? Enl. all sannolikhet kan Thiers i ännu många år egna Frankrike sin tjenst, men ett så stort land som Frankrike bör icke låta sitt öde bero af blott en enda menniska. Det finnes en annan punkt, om hvilken man ej är så enig. Jag menar frågan om upprättandet af en första kammare. Förf. diskuterar nu vidlystigt de förut varande första kamrarne och påpekar, att de ej varit alldeles onyttiga, samt fortsätter derpå: Den nya kammaren skall vara alldeles oberoende af den verkställande makten. Tänken eder en oberoende första kammare, hvilken i sig innefattar alla framstående politici, handlande, industriidkare, konstnärer m. m.; kan icke en sådan församling vara en nyttig apparat? Månne den icke kan göra landet vigtiga tjonster? Enkammar-systemet innebär stora saror, emedan en sådan församling är allsmäktig, och den kan vara lika så despotisk som en enskild man, en lika stor diktator som någon Cesar. En kammare är ett kombineradt väsen, som kan under vissa omständigbeter gripas af lika vanvettiga lidelser som någon enskild individ. En oerfaren, ifrig individ, som vill pröfva sina krafter, kan, utan att vilja det, komma till att störta regeringen. På det sättet är man ej långt ifrån anarki och despotism. Efter att hafva uttalat sig om den allmänna rösträtten, hvilken förf. förklarar för en af landets grundpelare, slutar han med att förorda det amerikanska systemet vid presidentvalet, ty här får icke den allmänna rösträtten använ das, emedan dotta skulle vara likabetydande med nya strider och stormar, ja, kanske till: ochmed med de republikanska institutionernas undergång.