Göteborgsposten – 29 oktober 1872, sida 1

och skyldighet, att då jag i afseende på grundskaterna hyser olika äsigter med landtmannapartiet, för mina valmän framlägga dessa åsigter. Jag vill ej olindt föras i ledband af något parti; partistrider afskyr jag och de ha förut fört Sverige till branten af undergång, hvarifrån det blott genom en revolution räddades. Jag öfvergår nu till hufvudsaken, neml. grundskattefrägan. Det har mycket tvistats om, huruvida grundskatterna skola betraktas såsom skatter eller såsom i jorden intecknade räntor. I detta afseende må de ord anföras, med hvilka frih. De Geer öppnade diskussionen i Första kammaren rörande denna fråga: Att ifrågavarande afgifter ursprungligen varit skatter, torde svårligen kunna med framgång bestridas, och frågan blir derföre egentligen om och när de ha öfvergått till egenskapen af intecknade räntor. Faktiskt synas de mig verka alldeles såsom inteckningar, emedan ingen egare af skattskyldig jord lärer väl nu lefva, vid hvars åtkomst af jorden, vare sig genom köp eller arfskifte, icke denna gravation tagits i beräkning vid värdets bestämmande. Om man erkänner att hvarje jordegare är innehafvare af den rätt hans företrädare haft, så måste medgifvas att om grundskatterna lagligen kunde afskaffas, vore obestridligen jordegarne de hvilka först borde draga fördel derat. Men de facto har jordbrukarens fördel redan blifvit tillgodosedd i afsvende på grundskatten, först genom ränteförenklingen at år 1855 och sedan ytterligare genom det riksdagsbeslut uf 1869, genom hvilket grundskatten törvandlades till en fix penningeränta. För jordbrukaren var detta en stor lindring, men för staten en uppofiving. Uppoffringen blir fortgående, och lindringeu skall äfven fortgå och ökas, ty i samma mån penningevärdet sjunker minskas allt mer proportionen mellan egendomens afkastning och grundskatten. Jag anser således att jordbrukaren redan fått en lindring, den enda enligt min tanka fullt berättigade och öfver den vill jag ej gå. Jag vill nu framdraga fyra skäl på hvilka jag stöder den åsigten att grundskatterna ej böra afskaffas. Det första skälet är att, enligt min tanka, staten ej kan borttaga dem utan att öfriga skattskyldiga betungas. Det andra skälet är att jag anser det ett konseqvent utförande af den föreslagna skatteafskrifningen skulle stöta på så många svårigheter, att man bör rygga tillbaka derför. För det tredje kan, enligt min öfvertygelse, afskrifningen af grundskatterna ej komma andra personer till godo än dem som för tilltället äro innehafvare af skattehemmanen under den tid afskrifningen sker. För det fjerde betraktar jag grundskatterna säåsom en fördel för just den mindre bemedlade jordbrukaren, ty de underlätta förvärfvandet af fast egendom på landet. (Huru tal. utvecklade dessa skäl och genom exempel sökte göra deras sanning mera påtaglig, nödgas vi för utrymmets skull förbigå). Jag har anfört några skäl — fortfor tal. — hvilka enligt min tanka fullt öfvertyga derom, att det ur statsekonomisk synpunkt skulle vara oklokt att borttaga grundskatterna. Jag nämnde i början att iag ej var motståndare till billiga fordringar. Jag menar att jordbrukaren i afseende på grundskatterna fått de eftergifter som äro billiga. Men andra onera finnas, för hvilka rättvisan kräfver en billigare fördelning. Bland andra vågun lerhållningsskyldigheten, skjutsskyldigheten, byggandet och underhållet af prestboställen samt byggandet och underhållet af tingshus. Jag fioner väl nödvändigheten af att vägarne underhållas af hemmanev, men de personer som befara vägarne borde äfven erlägga afgift. Kan ej säga huru vägunderhållningen och skjutsningsskyldigheten skulle ordnas, men säger blott att jag ej är obenägen för någon jemkning. Byggandet at kyrka och prestgård är enligt min tanke en kommunalangelägenhet och anser jag att skyldigheten i detta afseende borde vara bestämd efter fyrktal. Underhållet och byggandet af tingshus är en statsangelägenhet som af allmänua medel bör bestridas. Jag anför detta såsom bevis på att jag ej är någon oförsonlig motståndare till billiga fordringar. Jag vill äfven yttra mig något rörande andra ämnen som sannolikt komma under riksdagens behandling. Ett ämne af ännu större vigt är ordnandet af landets försvar. Det af krigsministern Abelin uppgjorda förslag, som antogs i Första kammaren, bifölls i Andra med ett sådant vilkor som gjorde det omöjligt. Utan att afgifva något omdöme rörande det mindre värdiga i att, så som skedde, liksom köpslå om man skulle försvara sitt land eller ej, kan man ej förbise det okloka i att bidraga till upprifvande af något iunan man har något annat att sätta i stället. Indelningsverket anvisar Sverige sin politiska ställning Vidare är vår svenska arms en så moralisk och sedlig armå som något land kan uppvisa, och en far ser hellre sin son i en indelt armes leder än bland värsvadt manskap. Dessutom är detta indelningsverk så billigt som intet annat system. Att ordna armen efter preussiskt mönster kan omöjligen gå för sig i vårt land, och skulle vara allt för dyrt. Jag fäster ej för min del vigt vid mitt omdöme i denna fråga, men jag har ej kunnat deltaga i så många riksdagar som jag gjort utan att bilda mig ett omdöme, och ett försverssystem, grundadt på det nu förkättrade Abelinska förslaget, är i min öfvertygelse det enda riktiga. I afseende på tullagstiftningen, handelslagstiftningen och näringslagstiltningen behöfver jag ej uttala mina åsigter, som jag trar delas allmänt här på platsen, vill blott säga att handel och näringar blomstra bäst om de få utan tvång utveckla sig. D:r Dickson uttalade sig vidare i frågorna om qvinnans myndighetsålder och giftomannarätt samt det civila äktenskapet. I afseende på den förra framhöll han det orättvisa i lagstiftningen sådan den nu är och förfäktade de liberala åsigter som väl förr eller senare få göra sig gällande. I afseende på civiläktenskapet uttalade han den satsen, att det borgerliga äktenskapet borde vara det enda obligatoriska och att sökandet af kyrkans välsignelse borde stå enhvar fritt, ehuru det, enligt tal:s förmenande, måste utgöra ett bohof för hvarje sann kristen. Slutligen yttrade sig tal. i afseende på riksdagsmannakallets pligter och ansåg foster