Göteborgsposten – 26 oktober 1872, sida 1

Dystert. — Damerna vilja så ha det! — Klagodagen. — I ateliern, utkast efter naturen. — Ny tassa af Amalia Lindegren. — Passen på, miccenater! — Bellmansbyst at Alfred Nyström. — Gymnastiksällskapet, ett ord i sinom tid. — Luftballonger och kulbågar. — Ännu en gång Bältespännarne. — Pekorale. — Anekdot. Återigen en sörfluten vecka, hvarunder man dock en och annan gång lyckats fånga en solstråle! Och det behötdes isanning under så kulna förhållanden, som vi fortfarande lefde i .. Mörk och tårdränkt hängde himmelen öfver våra hufvuden, dystert svartklädda mötte menniskorna hvarandra på gatan, i familjen, i teatersalongen. Kungssorgen, icke den invärtes, utan den till utvärtes bruk;, fortfar nemligen ännu och förgäfves utbreda hrr manufakturhandlare i sina fönster de mest förföriska tyger i lättare sorgfärger, damerna — och de ha ju männernas procura på att få styra, om icke hela verlden, så åtminstone modeverlden — ha nu en gång fått hösttoiletterna i ordning, svart på svart, hvadan vi antagligen ännu en rundlig tid få åtnöja oss med att se verlden, Guds halfva, ljufva, qvinligt sköna verld — i svart. Klagodagen erbjöd den vackraste och mest solvarma väderlek, som vi på flera veckor fått upplefva. Talrika voro de skaror, som den dagen strömmade till templen, uppriktiga och varma de böner, som då för den bortgångne monarken stego upp till Allfaders boningar. Enkla och högstämda voro de ordalag, hvari predikanterna tolkade församlingens sorg; bland dem som i detta hänseende särskildt omnämnas, är den nye tyske kyrkoherden Adam, hvars gripande och till hjertat gående ord gjorde ett mäktigt och djupt intryck. Vacker och högtidlig var gudstjensten i Mosaiska synagogan, der rabbinen d:r Volff i vältaliga ordalag framhöll buru den folkkäre kungen i lifstiden med samma kärlek omfattade alla sina undersåter, hans enkla och flärdfria väsen, huru varmt han befordrat upplysning och konst, huru han i fredliga idrotter sörjde för sitt lands och sitt folks väl. De vid tillsället af en vald mansoch fruntimmerskör utförda sångerna voro komponerade af dir. Jos. Czapek till ord af stud. hr Karl Valentin. Fru Fama, som aldrig upphör att tuta i sin trumpet, har i veckan sysselsatt sig med fastighetsköp af storartad beskaffenhet, både i staden och på landet, men, eftersom stötarne hittills synas ha berott på idel munväder, vilja vi icke ens antydningsvis vidröra hvad hon och åtskilliga af hennes trogna prester i förtid utbasunat. Den beställsamma gudinnan, som eljest vet så mycket, har emellertid totalt glömt bort berätta att vår stad redan i några månader gästats af vårt lands förnämsta qvinliga representant inom målarekonsten. Vi vilja söka godtgöra hennes fel och inbjuda er till en liten promenad, var god passa på medan solen tittar så skälmskt fram mellan molnen, gatan är fullkomligt torr, ni behölver ej frukta att smutsa ens spetsen af er förtjusande promenadsko .. Öfver Kaserntorget med dess brokiga hvimmel af militärt och civilt samlif styra vi kosan till det lilla huset, ni vet, som under högsommaren ligger inbäddadt mellan yppiga blomsterrabatter och lummiga träd och hvars tornlika trapputbyggnad då, kringsnärjd af yppig murgröna, förflyttar oss i tanken till söderns solljusa, varma nejder. MHöststormarne och regndusket ba farit omildt fram i den lilla lustgården och murgrönans återstående blad liksom rodna öfver att befinna sig så ensamma . Men ändå ser det så nätt och prydligt ut der inne, man nästan anar på förhand, att man står vid ingången till ett litet konstens temel,.. Vi beträda tempeltrapporna och stiga uppåt, stiga så högt som möjligt, ända upp till höganloftsbur, som här blifvit förvandlad till en liten näpen atelier, från hvars fönster man har en präktig utsigt öfver rivieret och från hvilken redan utgått en mångfald af förträffligt utförda porträtter, målade af en artist, hvars solida talang ådragit sig uppmärksamhet äfven vidt utom vårt samhälle. Vi befinna oss nemligen i m:ll JIilda Lindgrens atelier. Rundtomkring oss skåda vi alster af hennes på samma gång samvetsgranna och konstnärligt idealiserande pensel, bilder ur skuggornas verld, som under hennes hand fått färg, fått lif: här de ädla dragen af tadern till vårt läns vördade styresman, der det karakteristiska porträttet af den för ej längesedan bortgångne chefen för vår äldsta viohandelsfirma och der borta vid fönstret en ännu ej fullfärdig bild i kroppsstorlek af den älskliga qvinna, som, sjelf en gång tonkonstnärinna af rang, sedermera inom vårt samhälle outtröttligt verkade i konstens och särskildt musikens intresse, dubbelt lyckosamt derföre, att hennes snilles och hennes bjertas ingifvelser, tack vare gynnsamma lofnadsomständigheter, städse kunde bringas till fullbordan. Midt på golfvet står ett staffii och på detta en tafla, som genast med oemotståndlig makt fängslar åskådaren. Det är en bild ur barnens lilla verld, direkte gripen ur lifvet och framstäld med den sanna konstnärlighetens slående natursanning. Pn liten ljushårig krabat med klara blå ögon, hvilka blicka så skalkaktigt liffallt emot oss, att vi nästan tycka oss se pupillerna röra sig, har nyss slutat sin frukost, tennskålen är länsad, en bit skorpa är allt hvad som återstår af hela kalaset. Men det är ej nog med att vara mätt, man måste också vara snygg efter förplägningen, ————76—77—752—7—7—777—777—52252577777————— — — — —-—L— —— nn — —— o—.nw-—— -! . ! X ss — ä nCrwrC ? — X———-8Q — O—.—. nn —Un——— — —