Göteborgsposten – 25 oktober 1872, sida 1

ständigheter i hans lif som gjorde en sådan övskan hos honom starkare än den är hos de flesta män. Ilan hade heller icke någonsin afvikit ett hårsmån från denna afsigt. Den olyckliga passion han nu fattat för en obetydlig landtflicka var hans första dårskap. Han tröstade henne så godt han kunde, aftorkade hennes tårar och förmådde henne att småle — ett svagt småleende. — Jag undrar om jag någonsin mer skall få återse er efter norgondagen? sade hon sorgset. N — Min älskade, vi skola åter trilflas. En dag skall jag komma och helsa på er då ni kanhända är gift. — Ack nej, nej, nej! utropade hon och skakade på hufvudet. — Ack jo, jo, jo, Graco! Detta har ej varit annat än en ljuf poetisk adröm, er och min kärlek. Hvar och en af oss måste fullfölja sin bana här i lifvet, och min älskade Grace skall bli en hedrad hustru och lycklig moder. Detta är dock qvinnans bestämmelse, Grace. Jag skall komma och helsa på er och finna er vara medelpunkten i ett lyckligt hem. Då skall er fir äfven ha hunnit tillbaka från Australien. Hennes bleka ansigte blef ännu blekare. — Min far! upprepade hon med ctt slags rysning. Ni har nästan kommit mig att glömma min far. Morgonen kom; den rosenfingrade Aurora i sin gyllene char och mrs James Redmayne i en anspråkslös kärra, Hon aniänle till Brierwood vid den vanliga frulkosttimman, efter att ha varit uppe långt före soluppgången för