Göteborgsposten – 21 oktober 1872, sida 1

huset, stadens presterskap å konsistorium, tullverkets tjenstemän i tullhuset samt Göta art.reg:tes officerskår i kommendantshuset o. 8. v. Kl. 3410 aftåga kårerna hvar för sig till Domkyrkan, i hvars kor platser voro åt dem reserverade. . Artilleriets underofficerskår aftågade vid samma tid från garnisonskyrkan, dit äfven stor kyrkparad af gemenskapen var kommenderad. I Engelska kyrkan hölls särskild sorgegudstjenst kl. 11 f. m. oo I Mosaiska synagogan hölls äfven särskild sorgegudstjenst kl. 9 f. m. med sång och musik af manliga och qvinliga amatörer under ackompagnement af blåsinstrumenter och dir. Hultgren vid orgeln. Predikan hölls af d:r Wolff öfver ämnet: Ty jag vet väl hvad tankar jag hafver om eder, säger Herren, nemliga fridsens tankar och icke bedröfvelsens, att jag skall gifva eder den ända, som I vänten efter. (Jer. 29: 11.) Kyrkan var rikt upplyst med ljus och talrikt besökt äfven af personer ej tillhörande församlingen. Det vanliga vaktombytet vid middagstiden försiggick i all tysthet, i det truppen utan musik och trummor uppmarscherade till högvakten. Alla kyrkor voro till trängsel uppfyllda af en sorgklädd massa menniskor och dagens högtidliga stämning förhöjdes af ett det herrligaste sommarväder. Offentlig föreläsning. I förgår e. m. höll d:r Herman Hofberg sin tredje föreläsning å Mindre börssalen och behandlade han dervid bronsåldern, bronskulturens ursprung, seder och bruk, vapen m. m. och bronsfolkets slutliga undergång. Bronsfolkets nationalitet är ännu icke med säkerhet bestämd. En mängd olika åsigter ha under senaste tider vid särskilda undersökningar uppstått. Att bronsperioden icke så småningom utvecklat sig från stenåldern, är emellertid tydligt, dels genom de helt och hållet nya seder detia senare folk införde samt dess vapen och grafvar, hvilka voro båda af olika konstruktion och ämne än de förres och dels en högre bildning af hvilket bronsfolket voro mäktiga. Prof. Nilsson antar bronsfolket vara af asiatiskt-teniciskt ursprung. Folket kallas så, emedan deras vapen, verktyg och prydnader äro af denna metall. Då städerna Tyrus och Karthago anlades och stodo i sitt flor skickade karthaginenserna handelsflottor till norden, att mot sina bronsprodukter tillbyta sig den af dem värderade bernstenen, som af hafvet uppkastades på våra stränder. Mot detta antagande göras af andra forskare en mängd inkast, dels att bronsfolkets sirater på sköldar, ringar etc. voro geometriska och icke som de feniciska, prydda med afbildn ngar ur djuroch vext-riket. Ett annat inkast är ait fenicierna redan vid bronsperiodens sannolika tillvaro voro bekanta med jernet och vidare de båda folkens olika grafvar. En annan åsigt, som omfattas af mellersta Europas arkeologer, förlägger bronsfolkets vagga till det gamla Etrurien och latinska folket. Men på samma gång som romerska lerkärl och dylikt någon gång påträffats i Sverige, ha aldrig några om bronsperioden påminnande fornlemningar blifvit funna ej heller form eller orneringar varit de samma. En åsigt har till och med vågat bestämma bronsfolkets ursprung från ett folkslag i Vestia Asien, inkräktande Europa vid pass tusende år före Kristus. Bronsfolkets vapen bestå som stenfolkets i svärdet, lansen, yxan och pilen. Dessa voro af brons, ?ho koppar och 10 tenn, en metall hård som stål och böjligt som det. Vapnen voro dock af olika konstruktion, och svärden t. ex. sakuade alldeles korset och var således mer ett stickän ett huggvapen. Vidare hade de s. k. celter och morgonstjernor, de senare runda och försedda med trubbiga taggar, samt påförda ett kort skatt, med hvilka de under tiden sökte bräcka motståndarens hjelm. Skölden var af lätt trä eller läder med en rund bronssirat på midten. Krigslurar af brons, liknande uroxens horn, begagnade de äfven. Tvenne sådana äro funna i Sverige. Tal. omordade bronsålderns öfriga sirater, verktyg, kläder och smycken, samt öfvergick derefter till shällristuingarne. Dessa bestå af teckningar med grofva och klumpiga figurer på bergshällar och utmärka sig genom frånvarom af all konst. I Bohus län finnas de isynnerhet. Figurerna äro menniskor, hästar, hundar, oxar, ormar, fåglar, vapen, fartyg m. m. från två tums till och med flera fots längd. Derpå följde en beskrifning från bronsålderns grafvar, med skildringar om dylika från Sverige och Danmark. — Begrafningssättet egde under bronsperioden rum på tvenne olika sätt, dels begrafdes liken i aflänga stenkistor (äldre bronsåldern) och dels brändes de och askan gömdes i urnor (yngre bronsåldern). Bronsfolket idkade utom jagt och fiske äfven boskapsskötsel och åkerbruk. Af från den tiden funna betsel finner man dem äfven ha varit ryttare. De förstodo att väfva och idkade sjöfart; deras prydliga vapen bevisade ett krigiskt sinnelag och deras sirater vittnade om finare seder. Om deras samhällsförfattning och byggnadssätt känner man dock föga eller intet. Tal. öfvergick derpå till en beskrifning om pålbyggnaderna i de schweiziska sjöarne under en del at stenåldern, bronsåldern och vidare in i jernåldern. De voro af tvenne slag, de egentliga pålbyggnaderna och packverksbyggnaderna. De finnas ännu i Italien, Schweiz, Osterrike, Frankrike, Tyskland och Danmark. Mot norden aftaga de märkbart och finnas ej i Sverige. Sedan tal. nu skildrat bronsfolkets slutliga underggang för nva Inhbuslbtara Ab lata da