Göteborgsposten – 21 oktober 1872, sida 1

— Jag fruktar att jag förorsakat er allosamman stor oro, eado hon. Det var mycket barnsligt af mig; men åsynen af det förskräckliga djuret skrämde mig så. Det stack vil cj någon, eller hur? frågade hon oroligt i det hon såg på Hubert Walgrave. — Nej, Grace; det är ingen skada skedd, svarade han med ett gladt småleende, ehuru hans ansigte ännu var helt blekt. Det var ej annat än en liten oskyldig tomtorm. Jag kunde aldrig tro att ni skulle bete er alldeles så som en fin dame. — Det var en huggorm, försäkrade Grace. Huggormar ha stuckit folk till döds i denna trakt. Och han rann upp alldeles emellan oss, liksom om — liksom om — Hon darrade på rösten och fullbordade ej meningen; men Hubert Welgrave förstod mycket väl hvad hon ville säga: liksom om han kom för att skilja oss åt. — Tag min arm, miss Redmayne, sade han i sin ledigaste sällskapston och oroa er ej för ormar. Jag anser — LL ee .. Kar. AN