Göteborgsposten – 14 oktober 1872, sida 2

och de blå ögonen sköto blixtar af harm. Miss Redmayne var ingalunda den tålmodigaste af unga qvinnor. — Jag skall aldrig gifta mig med en sådan! utropade hon. De stodo framför en klifstätta, vid hvilken de stannat för att invänta dem som voro efter. — Skall ni ej det? frågade mr Walgrave i sin ledigaste samtalston; men hvarföre blir ni eå förargad öfver att jag framkastar möjligheten af någonting sådant? Jag anser en jordbrukares lif vara den lugnaste tillvaro en menniska kan önska sig. Er far är jordbrukare, er onkel och edra kusiner äro jordbrukare; ni lefver i en atmosfer af jordbrukare, skulle man kunna säga. Det var ej alls underligt om jag trodde att ni slutligen skulle komma att gifta er med en sådan. — Jag skall aldrig gifta mig med en jordbrukare! upprepade Grace, ännu med en liten anstrykning af harm i ton och utseende; jeg tror ej alt jag kommer att gifta mig alls. Jag skulle mycket hellre — Hon tystnade plötsligt innan meningen var fullbordad och stod stirrande framför sig med drömmande ögon. — Mycket hellre göra hvad? — Resa till min far i Australien och föra ett sträfsamt och hårdt lif med honom.