Göteborgsposten – 12 oktober 1872, sida 1

och at kettingen träffades vid ena tinningen, utan att ge ett ljud ifrån sig, sjönk död ner på gofvet. Man kan föreställa sig den scen, som nu följde ... Gripna af raseri störtade karlarne ut genom dörren under der det qvinnorna, halfdöda af förskräckelse, förgäfves sökte återkalla Anna till lifvet. Utifrån hördes vilda eder och ursinniga förbannelser, knifvar blixtrade ... Hatet och hämnden kräfde sina offer ... Då dagen grydde låg ännu ett lik, Svens, derinne i den lilla stugan bredvid Annas och bergsluttningen glänste i den uppgående soleng strålar hemskt af utgjutet menniskoblod. Amerikanaren och hans fartyg voro försvunna. Det hade varit hans djefvulska plan att störta hela det lilla huset med alla dess intet ondt anande, glada invånare ner i elfven, hvarföre han slingrat fartygets stora ketting omkring detsamma och kommenderat alla man till spelet. Kettingen sprang och resten känna vi. Huset skakades, men föll icke, och ännu idag, påstås det, skola i dess väggar märken finnas, erinrande om den fasansfulla natten, då den hämndgirige kreolen uppfyllde sin förfärliga ed. Som ett lämpligt åpropos, sedan det ordats om hämnd och svartsjuka, knifshugg och blodsutgjutelse samt i all synnerhet med hänsyn till skakade grundvalar, vilja vi i förbigående fästa vederbörandes uppmärksamhet på det betänkligt bristfälliga tillstånd, hvari fotställningen till ÅBältespännarne i Kungsparken befinner sig, Det vore i sanning mindre behagligt om en vacker morgon de båda kämparne befunnits ha bitit i gräset på fullt allvar sedan de nu så länge stått på dålig fot med hvarandra. Hvad man kunnat förutse, har inträffat. Charlotte Raa har ännu en gång kommit hit och efter att endast ha uppträdt i tvänne roller, redan återeröfrat vår allmänhet med storm. Då man eer och hör fru Raa förnimmer man, att man befinner sig inför en stor dramatisk talang, hon hänför och rycker med sig så, som endast den sanne konstnären förmår det. Tack vare hr Åhmans engagement af denna utmärkta konstnärinna skola vi gå tillmötes en säsong af så upphöjd konstnjutning, att ingen teater i Sverige, med undantag af kungliga teatern i Stockholm, skall kunna framställa någonting dermed jemförligt. Bland stycken, som med anledning af fru Raas gästspel stå på repertoiren nämnas: Maria Tudor, Lucrezia Borgiak, Jane Eyre, En hustrus straff m. fl. I nästa vecka, antagligen om Tisdag, gifvos åter Dietrichsons En arbetare, som nyligen med den mest lysande framgång uppförts äfven i Finland, af det svenska skådespelaresällskapet i Helsingfors och med m:ll Tengmark och hr Törnqvist i hutvudrollerna. Bland Ånyheter för vår allmänhet äro under inöfning Fromma Onskningar och Öfverstens måg. Vår nya orkester debuterade i Thorsdags på ett för framtiden myckot lofvande sätt. Då härföraren och hans trupper lärt fullkomligt känna hvarandra, skola de utan tvifvel på konstens bataljfält tillsammans vinna segrar, hvilka vi med stolthet kunna inskrifva i Göteborgs musikhäfder. Men för att dessa segrar skola kunna medföra något verkligt gagn böra de tillika vinna äfven allmänhetens redan vid första konserten alltför märkbara obenägenhet att mangrannt infinna sig vid musikaliska förströelser af ädlare och betydelsefullare art än Offenbachs-valser eller Indigopolkor En af vår stads skickligaste och trägnaste fotografer, innehafvaren af Musei atelier, hr J. P. Pettersson, har skickat ut i marknaden en samling större och mindre porträtt af medlemmar vid det gamla Zetterholmska sällskapet, utmärkande sig för stor likhet och ett särdeles omsorgsfullt utförande. Å den lilla artilleriteatern, hvars sujetter och direktör arbeta med ett lif och en lust som skulle hedra en vida större scen uppföres i afton (kl. 8 o. m.) och i morgon (kl. 128 e. m.): ÅEtt rum att hyra, alle Glader, Malins korgar och Under aftonsången, hvarjemte reg:tets sångare utföra några qvartetter. En blötare och mera melankolisk väderlek kunna vi ej påminna oss förut ha upplefvat. Det förvånar oss nu alldeles icke om landtmannen ser grå och harmsen ut. Att hans klagomål denna gång äro fullt befogade framgår allrabäst af nedanstående epistel, som blifvit oss tillsänd från Hisingen och hvilken vi ej haft bjerta beröfva någonting af dess ursprungliga naivitet och naturfriskhet: Hisingen den 3je Oktober 1872 Min Härre Som ja vet att de kann för er vara rolit att få vetta hure skörden slåt in i Eran Sjöcksträgål som j kallar hisingen vell ja i ett par raer låta er vetta de potätera skäms så förskräkkelit de ä inte många men de kommer an på regnet rodegåbbarne står säj mökke bra å moröttera mä å palsenakkera. män rovera ä små, rårven blir bra i år hafren å vedden blir så dära, men bönera va svårt å få törra. de hadde vatt bäst å knagat(?) dom men Härn må tro de ä inte för gått nu legga i potätera så vått som de å å de mäste ä svinepotäter så skämda är de de hadde vatt bäst å tatt åpp dem mä de va fäska å sålt dom då fast de va faselit vått så gekk de ändå för säj te å få sått vinterråvven. den ä nu så gran å så grön. bler de inte frost för snatt så kan krega vara utte länge för de ä dåktit bede å de har vatt hele sämmern. bäst va de om en feck bra läggepotäter för då står di säj alt, di röe skåmmera har stått säj bätter än di vide skåmmepotätera, höt ble dåktit kan härn tro å vi fekk in de så rart. fråkta ble inQ — jr äg 2 a FA —