Göteborgsposten – 12 oktober 1872, sida 1

Veckokrönika. Senaste eldsvådan. — Audiotur et altera pars. — Assurera, assurera, assurera! — En tragedi vid Bläsan, skizz från flydda tider. — Remnande fotställning. — Fru Charlotte Raa. — Teaternyheter. — Första orkesterkonserten. — Artist-galleri. — Artilleriteatern. — Bref från Hisingen. — Hallon på kalljord. — Ny butik. — Anekdot. Vi ha, dessbättre, på senare tider kommit så långt i civilisation, att en eldsvåda af så pass stor utsträckning som den natten till i Lördags timade, hört till sällsyntheterna. Också har denna utgjort det förnämsta samtalsämnet under större delen af den förflutna veckan. Med sagde eldsvåda äro förknippade åtskilliga omständigheter, till hvilka vi torde återkomma, då målet blifvit utageradt, i det ännu outredda skick, hvari frågan för närvarande befinner sig, anse vi, för vår del, det ingalunda lämpligt, att draga några bestämda slutsatser, vare sig åt det ena eller åt det andra hållet. Men en sak kunna vi nu, lika litet som tillförene, med tystnad förbigå. Bland de många brandskadade hade flertalet icke försäkrat sin lösegendom, hvadan den olycka, som drabbat dem, tör de flesta måste vara så tung, att det torde behöfvas år af arbete och för sakelse för att utplåna dess verkningar. När, vi fråga det icke för första och helt säkert icke för sista gången, när skall den stora allmänheten ändtligen få ögonen öppna för de oskattbara fördelar nutidens i så hög grad utvecklade brandförsäkringssystem erbjuder? Då man besinnar, att den högsta premie något assuransbolag nu för tiden begär är sju riksdaler och femtio öre för tusen rdrs försäkring — detta. endast för lägenheter af särdeles eldfarlig beskaffenhet — och då de personer, hvilka tyngst drabbas af eldsolyckor, vanligen endast ega lösegendom till ett värde af några hundrade rdr, så finner man på samma gång huru jemförelsevis orimligt liten den summa är, för hvilken de kunde köpa sig fria från bekymmer så tryckande, ett elände så bjertslitande, från nöd, jämmer och tröstlöshet så upprörande, att den som varit vittne till de skakande scenerna efter en stor eldsvåda, aldrig skall kunna förgäta dem. Ett par, tre eller fyra rdr undantagna från bränvinsflaskans eller kaffepannans budget, och det under andra omständigheter så hemska och skräckinjagande olycksbudet: Elden är lös! skulle ha förlorat det mesta af sin fasa. Må ingen undskylla sig med, att hvarje extra utgift, huru liten den än månde vara, störande måste inverka på den icke förmögnes ekonomi, vi tro oss tryggt kunna påstå, att det finnes ingen i så små ekonomiska vilkor, att icke han eller hon, genom inskränkning i det ena eller andra afseendet, bör kunna utan afsaknad åstadkomma den lilla summa, som erfordras för att bli tryggad mot förödelsen af en bland mensklighetens farligaste fiender — elden. Uppskjut derföre icke att ofördröjligen försäkra din egendom, detta är den vänliga uppmaning vi ställa till hvar och en, som icke fullgjort denna sin, vi kunna gerna kalla henne, medborgerliga skyldighet! En lycka i olyckan vid den ifrågavarande branden var, att den storm, som rasade några dagar förut, hunnit lägga sig, ty eljest hade utan tvifvel ej blott hela det qvarter, hvari elden först yppade sig, utan äfven en god del af de angränsande qvarteren strukit med. På bergsklinten i närheten af elfven ligger sålunda oskadad en länga små rödmålade onvånings-trähus. Om ett af dessa, hvilketdera kan ju vara alldeles likgiltigt, går bland befolkningen i trakten en berättelse af temligen romantisk art. För många år sedan, heter det, i den mindre angenäma tiden, då våldsamma uppträden och styggelser af allehanda slag hörde till ordningen i Majorna var en Söndagsafton ett dansnöje anordnat i det ifrågavarande lilla huset, som då egdes af en förmögen krögareenka, bland hvars synliga skatter i främsta rummet strålade en fager, sextonårig dotter. Otaliga voro de tillbedjare, som svärmade kring den vackra Anna, så hette den sköna, men bland alla dessa såg hon blott en enda, den smärte, hurtige och ljuslockige Sven, välbeställd styrman på en af den tidens stora Ostindiefarare. Den raske ynglingen hade äfven förstått att väcka krögarmors förtroende och aftonens pickenick var just tillställd för att fira Svens förlofning med Anna. Nu begaf det sig att på revieret straxt nedanför Bläsan hade en längre tid legat ett stort amerikanskt fartyg, hvars kapten, en högväxt, svartskäggig kreol med blixtrande ögon och starka passioner, äfven betagits af en brinnande kärlek till Nordens blonda dotter, den rödkindade Anna. Han hade för henne så godt han förmådde tolkat sin kärlek, men fästad, som hon var på annat håll, hade hon blygsamt slingrat sig undan den häftige mannens omfamning och isad af fasa flytt bort för hans vilda, passionerade blickar. Kreolen, som anade att han hade en rival, skummade af raseri och svor att hämnas. Då underrättelsen om förlofningen nådde honom, förnyade han sin ed... Muntert fortgick dansen i mutter Benjaminssons små, låga rum, i hvilka glädjen det oaktadt stod högt i taket. Smidiga märsgastar i hvita byxor och blå jackor med rosiga ostindiedukar vårdslöst slingrade omkring brunstekta, muskulösa halsar skuttade muntert omkring i engelekan med sirliga tärnor i bindmössa, kofta och kjol samt