Göteborgsposten – 8 oktober 1872, sida 1

Hon blef förargad på sin tant derföro att denna talade om henne; hon blef förargad på främlingen för den likgiltiga eller föraktliga ton hvari han talade, liksom om hon varit en varelse den der stode så oändligt långt under honom. Främlingen bildade sig emellertid sin egen lilla fantasitafla öfver landtbrukarens dotter — en klunsig ung dame med fetlagdt ansigte, röda kinder och en oändlig mängd fräknar, klädd som en karikaturbild af en modern hufvudstadsdame. — Hon spelar piano, förmodar jag — er nitce? sade han likgiltigt, sedan han afböjt den andra portion smultrontårta som mrs James sökte truga på honom. Han ryste redan vid tanken på de qval han skulle komma att utstå vid afhörandet af en landtflickas musikaliska öfningar på ett piano. — Ja, sir, svarade tant Hanna, hvars skarpa röst lät skarpare än vanligt efter den dämpade ton hvari främlingen talat; hon spelar piano. Richard har låtit henne lära alla sådana der öfverflödiga saker. Hon har stor fallenhet för musik — åtminstone så vidt en så klen domare i det afseendet som jag är kan bedöma saken. Men om ni finner det obehagligt, mr Walgry — mrs James hade tagit sig före att på detta sätt förkorta främlingens namn — behöfver ni blott säga ett enda ord och pianot skall ej bli öppnadt under hela den tid ni befinner er i vårt hus. — För allt i verlden, visst icke, min bästa mrs Redmayne. Låt den unga damen spela så mycket hon behagar och glömma den obetydliga omständigheten af min härvaro. Jag ämnar vara allt för länge under ert tak för att kunna