Göteborgsposten – 5 oktober 1872, sida 2

SLAUU, CnRKUSTänu, 101DYAuLISIOSUHCL UV. D. VV: DILLCTL VCklagades, att det ena stödet efter det andra undanryckes kyrkan från statens sida. Den nya representationsreformen var, enligt denna framställning, ett stort steg tillbaka till hedendomens mörker, och ingenting skulle mera kunna befrämja kristendomen, än om presterna återfinge sin fjerdepart i representationen. Med all aktning för den eller dem, som se sakerna sälunda, kunde ins. under åhörandet af denna klagosång ej undgå att genom kontrasten kraftigt erinras om Kristi bestämda utsagor: Nitt rike är icke af denna verlden samt: Verldslige herrar regera etc. Afven fördes tanken lätt på de tider, då kyrkan, långt ifrån att ega skydd af staten, tvärtom förföljdes och förtrycktes af den verldsliga makten. Och hvem vill påstå, att hon ej det oaktadt blomstrade såsom kanske aldrig sedan? Men såväl i detta som i många andra stycken äro ännu många judiskt-papistiska meningar rådande. Det anses bland de högkyrkliga allt för sorgligt, att de verldsliga lagarne icke numera tvinga statens medlemmar att vara inskrifna i statskyrkans böcker, och man ser i samvetsfriheten en farlig fiende till kristendomen, hvilken man så när gör Lktydig med det menniskoverk, som fått namn af statskyrka. Vid dryftandet af inspirationsteorierna delade sig mötets deltagare i konservativa och liberala. De förre försvarade den gamla åsigten om verbalinspirationen med, som det tycktes, ganska svaga skäl, under det de, som ock prases anmärkte, voro Lotillgängliga för de goda skäl, som motståndarne framlade. Märkligt var preses anförande af en teolog, som äfven sade sig hylla verbalinspirationen, men likväl i sin afhandling kommit till slutsatser, hvilka följdriktigt endast kunna framgå ur åsigter, som grunda sig på den nyare teorien om denna sak. För ett dylikt förfaringssätt beskyldes äfven en af mötestalarne, då han, sedan han menat sig hafva gendrifvit en af den nyare åsigtens förkämpar, af denne betackades för ett Ågodt handtag. Klarast tycktes oss praeses framhälla ohållbarheten af den gamla dogmen om insplrationen, i det han visade att denna omöjligen kan stå tillsammans med de motsägelser, som finnas hos evangelisterna, de der visserligen äro små och ej gälla någon hufvudsanning, men dock visa, att den menskliga intelligensen vid författandet ej varit bunden. En evangelist talar nemligen om en blind, som botades vid Jericho, en annan om två. Kunde nu, frågade preses, den hel. ande ha dikterat talet 1 för den ene och talet 2 för den andre? En dylik skiljaktighet kan, som man lätt finner, på intet sätt minska evangeliernas trovärdighet, men är väl egnad att gifva dem vapen i händerna, som hylla en friare åsigt om inspirationen. Samma vapen har äfven, om vi ej missminna oss, användts af den lärde prof. Myhrberg emot de ortodoxe. Men dessa äro, som sagdt är, oförmögne att taga skäl och vilja likaledes ogerna gifva sådana, såsom det visade sig vid diskussionen i fråga, då en bland det ortodoxa partiets ledare helt enkelt mötte motståndarne med ett: jag förklarar, att man måste hålla fast vid verbalinspirationen. För de fleste af hans beundrare är säkerligen detta måste nog. Han är för dem ej mindre ofelbar än Pio Nono för nykatolikerna, och de funno troligen ej ringa kätteri ligga i den aktade biskopens yttrande, att det ej vore farligt, om man något afveke från tron på verbalinspirationen, enär man lika fullt kunde vara rättroende. Det kunde ingalunda väntas att lekmannaverksamheten skulle erbålla ett opartiskt bedömande af värt stifts presterskap. Härmed vilja vi dock ej påstå, att alla, som yttrade sig emot denna sak, gjorde det emot sin öfvertygelse! Endast en bekände sig obetingadt höra till lekmannaverksamhetens försvarare. De öfriga tycktes gerna vilja vara med om att helt och hållet förkasta densamma. Såväl i denna som i andra frågor yttrade sig den lärde och fromme biskopen med vishet och måtta. Han framhöll att, ehuru det vore omtvistadt huruvida våra symboliska böcker tillstädja en dylik verksamhet, det ingalunda vore afgjordt att den hel. skrift lade hinder i vägen för densamma och visade omöjligheten af att den kunde frambringa goda frukter. Han ville på grund häraf ej vara med om att fullkomligt bryta stafven öfver ett arbete, som möjligen kunde vara till välsignelse i synnerhet på orter, der ogudaktige eller egenrättfärdige prester vanvårda Guds församling. Till och med Schartau hade medgifvit, att den hel. Ande kunde nedlåta sig att verka genom andra än ordinerade lärare, äfven i det fall, att de ouppsåtligen predika Guds ord ofullständigt eller uppblandadt. Den vördade biskopen ville likväl hafva uttaladt, att man under nuvarande förhållanden hade mera att frukta än att hoppas af lekmännens verksamhet i kyrkan. Med en blick på de förvillelser, som ofta inblanda sig uti denna verksamhet, äro vi nära nog redo att instämma uti hr biskopens yttrande, likväl med det förbehåll att samma omdöme får fällas om de ordinerade presternas arbete i vingärden. Ty icke är det skäl att hoppas, det de för vigningens skull till större delen äro trogne arbetare. En sorglig erfarenhet motsäger på det kraftigaste ett dylikt antagande. Om man för öfrigt, oförvillad af alla klerikaia intressen och traditioner, läser Nya Testamentet, skall man otvifvelaktigt finna att icke allenast lekmannaverksamheten der gillas och anbefalles, utan ock att det kristna läroembetet är något helt annat än hvad många, smittade af påfviska villor, bålla det för. Medgifvas måste, att frågan om kyrkotukten är en mycket invecklad fråga. Detta beror enligt vårt förmenande ej litet på kyrkans och statens sammanblandning. De föreskrifter, som kyrkans och statens herre lemnat angående kyrkotukten, äro emellertid i hög grad enkla liksom hela hans lära. Men dessa föreskrifter gåfvos med bestämdt afseende på kyrkans oberoende af staten och hafva genom menskliga påfund blifvit bortkränglade. Det är oss ej obekant, att många af våra högkyrklige prestmän med saknad blicka tillbaka på de gyllene tider, då t. ex. kyrkoförsummelser bestraffades med gatlopp o. s. v. Detta ovisa, lagiska nit skymtade ej otydligt fram vid prestmötet hos de s. k. Schartauanerna. Deras manhaftige förespråkare, som fått åtskilliga bakslag för sina åtgärder vid kyrklig ordnings upprätthällande, försvarade modigt med lagens bokstaf sin ståndpunkt, på hvilken han menade sig kämpa för Guds ära. Ljudliga bifallsrop hördes från denne prestmans anhängare, som utgjorde högern. Detta ögonblick var det mest spännande under mötet. Högeligen påkalladt och berömvärdt var hr biskopens svar -på tal. Tydligt blef häraf, att man kan älska och vörda Schartau, utan att göra sig skyldig till de öfverdrifter och ensidigheter, som många af hans lärjungar fallit uti. Ufgående från den bibliska grundsatsen att all kyrkotukt bör utöfvas af församlingen och i evangelisk anda, ogillade hr biskopen kraftigt församlingslärarens egenmäktiga och ovisa tillämpande af lagstadganden i detta fall. Kyrkans herre har lagt kyrkotukten i församlingens, ej blott i prestens, hånder, och denne bör handla å församlingens vägnar och med dess bistånd. Desslikes bör han ej anse det vara under sin värdighet att i likhet med Frälsaren uppsöka syndaren, om denne ej vill uppsöka honom. Äfven biskopens anförande belönades med bifallsrop, men från ett annat håll, från venstern. Med denna tillrättavisning såväl som genom sin förmedlande hållning vid flera föregående frågor har stiftets styresman tydligen brutit med det äkta Schartauanska partiet, der han nu troligen af en och annan beklagas som en affälling och möjligen något ursäktas för sin ålderdoms och svaga helsas skull. För den, som mindre litar på menskliga autoriteter wo rr yi): — AJA FTm