Göteborgsposten – 5 oktober 1872, sida 2

under de två sista åren ständigt gjort eftergifter och uppoffrat oss, vi som vid alla tillfällen predikat hofsamhet och tålamod, vi som aldrig gifvit myndigheterna och deras alltför ifriga och ofta trolösa agenter anledning till klagomål, fastän deras sträfvan endast går ut på att öfverrumpla och kompromettera det republikanska partiet. Och då vi inskränka oss till att lugnt upplysa om den orätt, som vederfares oss, säger man: ÅJa, om vi icke lyckligtvis hållit tillbaka det demagogiska partiet, hvilka saturnalier skulle icke då egt rum! Med hvilket raseri skulle de icke hafva kastat sig öfver egendomar och personer! Det är endast våra åtgärder, man har att tacka för, att samfundet förskonats från ett sådant öfverfall! (Ironiskt skratt och bifall). Gambetta öfvergick derefter till att omtala den politiska ställningen i Frankrike. Enligt hans förmenande var det de monarkiska partiernas eller rättare sagdt reaktionens taktik att beherrska landet genom fruktan, i det man begagnade sig af alla möjliga osanningar för att hålla befolkningen i ängslan för det röda spöket. Han fortfor: Men vi måste ha bort dessa sykofanter; det radikala partiet måste helbregdagöra Frankrike från denna fruktan. Vårt medel måste vara klok sjelfbeherrskning! (Länge ihållande bifall). Det republikanska partiet mäste hålla sträng manstukt; det måste stödja sig på den allmänna rösträtten och genom denna tillkännagifva sin fasta vilja att ombilda det nuv. embryot af en republik till en verklig, framätskridande och uppriktig republik! (Stormande bifallsrop). Denna klokhet och sjelfbeherrskning är naturlig gentemot monarkisternas vanmakt och, för att tala rent ut, deras feghet, Monarkisterna beböfra kanske tillgripa våldsamma medel, men icke vi, ty hela landet är med oss; så förklarar det vid hvarje tillfälle. Monarkisterna eller rättare de reaktionära hafva genomgått en hel följd af omskiftvingar; först skulle man ha en obetingadt monarkisk restauration, derpå en moderat monarki, dernäst kom det Lloja la försöket; jag behöfver icke säga, huru det tolkades, ty vi veta ju alla, att man uppfattade detta försök som motsatsen till hvad ordet betyder. Till sist har man hamnat i den konservativa republiken, och monarkisterna, som insågo dess vanmakt, sade till hvarandra: Vi ba iniet val; vi måste bli republikaner! (Stor munterhet). På denna ståndpunkt befinna vi oss för ögonblicket, och det är mycket möjligt, att man, då parlamentet åter samlas i Versailles, visar sig villig att vända tillbaka till Paris, ja, monarkisterna skola kanske säga: Vi ha ej en minut att förlora; vi måste konstituera republiken! (Munterhet). De skola göra det, emedan de veta, att kammarens upplösning är nära förestående, ja, att den redan inträdt (stormande bifall), och derför att de som dödgräfvaren vilja kasta en kappa öfver detta kadaver, denna Versaillerförsamling! Om de icke uppfattade ställningen så, kan man vara viss om, att de icke skulle bestämma sig för denna vigsel på dödsbädden med republiken! . Gambetta varnade härefter siva vänner mot att vid de nästa valen gifva sina röster till uppenbara eller hemliga monarkister. Vaken, mina vänner, ty de äro bedragare, de äro sykofanter! Vår lösen bör vara: Tålamod! Fasthet! Påpasslighet! Vid talets slut utbrast församlingen i ett länge ihållande: Lefve Gambetta! Lefve republiken! Lesvo Paris ! Enligt ett bref från Paris till Köln. Zeit. skall Thiers, genast etter erhållen underrättelse om Gambettas tal i Grenoble hafva sammankallat ministerrådet. Det säges, att han var alldeles förvånad öfver, att Gambetta så hänsynslöst angripit regeringens politik. Bion Public uppmanar alla i det konservativa partiet sluta sig tillsamman gentemot den växande radikala agitationen. Några dagar derefter, d. 29 Sept., anlände Gambetta till Thonon, vid Gönåversjön. En ofantlig menniskomassa hade infunnit sig ; från Schweiz hade kommit 5 ångare med resande. Mottagandet var mycket entusiastiskt; en hedersoskort satte sig i spetsen för ett täg, som med musik och svajande fanor marscherade in i staden. Gambetta mottog derpå åtskilliga deputationer, hvaribland en mängd mairer och municipalråd. Vid banketten på aftonen uttalade han Frankrikes tack till Schweiz för den gästvänskap, som detta visat de franska soldaterna, och uttryckte den förhoppningen, att Frankrike skulle tillegna sig Schweiz republikanska dygder.