Göteborgsposten – 4 oktober 1872, sida 2

den största äregirighet finna sig belåten. Till denna lösning har isynnerhet fordrats tvenne saker, neml. öfvertygelsen hos andra om, att man är pålitlig som vän och farlig som fiende, och denna öfvertygelse måste man derför söka att bibringa dem. Om kejsarmötet i Berlin förklarade Andrassy dernäst, att det aldrig varit afsigten med mötet att träffa några politiska aftal, utan hade H. M:t med sitt besök i Berlin endast velat gifva ett klart uttryck åt det uppriktigt goda förhållandet till det nya Tyskland. Några aftal hade ej heller egt rum; men ministrarne hade dock utbytt sina åsigter, och resultatet häraf var tillfredsställande. Något tvifvel kunde således alls icke råda om, att man på alla sidor uppriktigt önskade fredens bevarande. Då polacken Grocholski riktade den förfrågan till ministern, huruvida det nämnda meningsutbytet endast vändt sig om de internationala förhållandena eller om de äfven berört de inre förhållandena i länderna, svarade Andrassy, att endast de yttre angelägenheterna varit på tal, alldenstund ett godt förstånd mellan olika makter öfver hufvud endast var möjligt, om den principen upprätthölls, att ingen stat finge betatta sig med andra staters inre angelägenheter. Härvid leddes diskussionen helt naturligt hän på Ryssland, och Andrassy anmärkte, att, då han öfvertog utriksministeriet, en oklar föreställning rådde om ett spändt förhållande mellan denna makt och ÖsterrikeUngern. Man hade förutsagt, att dennomagyar skulle söka att få revanche för 1849, och man hade redan trott, att krig stod för dörren; men just motsatsen var fallet. Hans första rundskrifvelse hade blifvit väl mottagen i Ryssland, och han hade i Berlin gjort den glädjande iakttagelsen, att vissa panslavistiska tendenser, hvilka gingo ut på att bringa de båda makterna i kollision med hvarandra, vicke finna något understöd i den stora grannstatens regeringskretsar. Häri låg en allvarsam ;varning till malkontenterna på båda sidor om Leitha, såväl som till vissa svärmare på andra sidan Save. Ryssland och Österrike hade afvägt sina ömsesidiga intressen emot hvarandra, och resultatet hade blifvit ömsesidig tillit. I atseende på Italien förklarade Andrassy, att han lade den största vigt vid att stå i det vänskapligaste förhållande till denna stat. Deras inbördes förhållande var klart, och Osterrike hade inga ultramontana biafsigter. Häraf följde, att äfven förhållandet till påfven var klart, och han hade också städse uttalat sig öppet för den romerska curian. Förhållandet till den hel. stolen löd för öfrigt icke mera under utrikesministerns värjo, utan tillhörde den inre politiken, hvaruti Andrassy lika litet ville inblanda sig, som han märkt någon inblandning af den romerska curian i de inre angelägenheterna. Påfven var nu icke längre verldslig suverän utan blott den katolska kyrkans öfverhufvud, och förhållandet till honom måste derför ordnas genom hvarje lands inre lagstiftning. Andrassy öfvergick derefter till förhållandet till Serbien och sade, att det i officielt hänseende var tillfredsställande; men han lät äfven temligen tydligt förstå, att förhållandet i allmänhet lemnade mycket öfrigt att önska. Vi fästa särskilt våra läsares uppmärksamhet på den uppfattning af Österrikes ställning till päfven, som Andrassy gjorde gällande. Af densamma framgick tydligt, att frågan om påfvedömet icke utgjort föremål för öfverläggning på kejsarmötet i Berlin, såsom ock helt naturligt var.