Göteborgsposten – 4 oktober 1872, sida 1

nisce. Tant Hanna hade en arbetsifver, som i flickans tycke var rent af pinsam, en benägenhet för att vid minsta anledning vika upp sina klädningsärmar och visa sina knotiga röda armbågar samt en oföränderlig vana att taga verksam del i den stora månadtliga tvätten, öfver hvilket faktum hon till och med brukade skryta. Grace Redmayne stod verkligen något litet på krigsfot med sin omgifning, särdeles nu då den enda menniska hon riktigt älskade var borta från den trånga kretsen der hemma. Att ha slitit ondt i hans sällskap i Australien skulle ha förekommit henne som ett mycket behagligt lif i jemförelse med de små förödmjukelser och förargligheter för hvilka hon i sitt nuvarande dagliga lif var underkastad — framför det pinsamma ljudet af tant Hannas gälla tunga som hördes hela dagen i ända — framför nödvändigheten af att bära bomullsklädningar om eftermiddagarne och få höra förebråelser derföre att hon ej tyckte om hushållsgöromål. Det hade funnits lagkarlars döttrar och läkares döttrar hos miss Toulmins — unga flickor för hvilka lifvets bana varit dittills endast beströdd med blommor — hvilka brukat återkomma från sina ferior med lifliga skildringar om utflykter och lustturer, croquetspel och baler. Stackars Grace hade aldrig i sitt lif fått deltaga i någon lusttur och förstod sig sjelf ej det ringaste på croquet, ehuru den stora jemna gräsmattan vid hennes hem skulle ha varit en förträfflig croquetmark. Visserligen hade hon sina kusiner — godlynta unga män som gerna skulle ha velat egna åt henne hvarje stund som de kunnat inbespara af sitt verksamma lif — men kusinernas händer liksom deras stöflor voro