Göteborgsposten – 4 oktober 1872, sida 1

vid hvarandra och ytterligare underlätta samsärdseln dem emellan. Den komit6, sammansatt af sakkunnige män från de flesta stater, hvilken då nyligen varit samlad i Paris, under kejsare Napoleons vid denna tid mäktiga protektorat, hade visserligen skiljts åt, utan att komma till ett bestämdt resultat. Förslaget gick då förnämligast ut på att göra francsystemet till verldens allmänna myntsystem, och den gamla känslan af afvoshet mellan de latinska och germaniska folken tycktes vid detta tillfälle, besynnerligt nog, uppvakna. Isynnerhet utmärkte sig fullmäktigen för England, på hvars tillslutning så mycket berodde, för en köld och en likgiltighet för frågan, som väckte förundran i andra länder, men bifall i hans hemland. Men om onighet också förefanns i afseende på sättet för planens förverkligande, tycktes dock alla dessa i finansiella ämnen förfarna män vara ense derom att man oaflåtligt borde sträfva till målet samt att man ej borde hvila förr, än ett system blifvit funnet, till hvilket alla kunde sluta sig. Frågan syntes således tillhöra dem, som aldrig kunna falla. Kom så fransk-tyska kriget och hindrade återupptagandet af förhandlingarne. Men det var ej derför sagdt att sjelfva saken skulle undanskjutas eller glömmas. Borde ej tvärtom den utgång, kriget erhöll, och de segrar, som fästades vid Tysklands vapen, göra detta land benäget att utan afund se Frankrike å sin sida vinna den lilla seger, som möjligen kunde anses ligga deri att dess myntsystem blef verldsherrskande? Sådant inträffade emellertid icke. När Tyskland beslöt sin öfvergång till myntfot af guld, höjdes knappast enstaka röster till förordande af Frankrikes system, och ehuru oppositionen hufvudsakligen riktades mot de brister, hvilka vidlåda detta liksom andra systemer, torde man kunna antaga att äfven nationalhatet härvid spelat in. Tyskland, det äfven på det finansiella området mäktigare blifna Tyskland, antog ett specifikt tyskt system, och härigenom måste man afstå från tanken att under den nuvarande generationens tid ett universalmynt skall kunna göra tjonst vid folkens handelstransaktioner. Man måste beklaga att ett sådant tillfälle för önskningsmålets realiserande, som det närvarande, lemnades obegagnadt, ty det torde aldrig återkomma. De flesta länder, hvilka ännu ega silfvermyntfot, stå just i begrepp att förvandla denna till guld, och när en reform sålunda i allt fall måste företagas talar ju allt för att steget toges fullt ut. Ett kommande slägte skall säkerligen bittert tadla vår tid, som lät den gynnsamma tidpunkten gå sig ur händerna. De delegerade från Skandinaviens trenne länder, hvilka under någon tid varit samlade i Köpenhamn för att ordna frågan på grundvalen af de sälunda ändrade förhållandena, ha i dagarne afgifvit sitt förslag. Detta förordar, såsom redan är bekant, ett myntsystem gemensamt för de skandinaviska rikena, men utan samband med det hvilket råder i andra länder. Den första anmärkning, som infinner sig, är derföre den: hade det ej varit skäl att vårt nya mynt, ehuru något universelt system ej kunnat åstadkommas, åtminstone gjorts ensartadt med det som cirkulerar i någon bland de större staterna, företrädesvis i Tyskland? ee. Den nordiska myntkomiten har i motiverna till sitt betänkande lemnat en omsorgsfull utredning af de skäl, hvilka förmått densamma att afslå ett förslag i sistnämnda riktning, hvilket i början vunnit understöd af trenne bland dess medlemmar, förmodligen norrmännen. Man kan icke neka att hvad som anföres är talande, ehuru vid den korthet, hvarmed motiverna blifvit affattade, åtskilligt måst endast antydas, hvilket annars kunnat förtjena närmare utvecklas. Så f. ex. yttrar komitn det vara osannolikt att ett skandinaviskt med det tyska ensartadt guldmynt skulle blifva kurant betalningsmedel i Tyskland; d. v. s. att anbudet om en myntkonvention skulle af nämnda lands regering afslås. Denna förmodan från komitäns sida låter i sin ordning temligen osannolik, men man måste väl antaga att den hvilar på förfrågningar, som i ämnet blifvit gjorda hos tyska statsmän. Vidare påstår komiten att anslutningen till Tysklands myntsystem ej skulle innebära någonsomhelst fördel vid transaktionerne med vårt förnämsta affärsområde, England. Men måste dock ej sådane förmåner uppstå? Är det ej alltid fördelaktigt att ett litet lands mynt på en främmande marknad uppträder i skygd af en mäktig namne? Kommer England till att någonsin förändra sitt myntsystem skall denna änÅrinee AO —