Göteborgsposten – 2 oktober 1872, sida 1

ett piano som valdes mera för dess yttre yrydlighet än för några inre förtjenster. Landtbrukaren tyckte ofantligt mycket om att höra sin dotter sjunga för sig i sommarskymningen före supån, och han tyckte ej mindre om den ljufva stämman ifall den någon gång lullade honom i en opåräknad slummer, ur hvilken vanligen ett skarpt slamrande i det närbelägna köket samt rösten från mrs James, som med skärpa frågade om de någonsin ämnade komma in till sin sup6g, väckte upp honom och på ett väl häftigt sätt återkallade honom från drömmarnes land till den hårda verklighetens område. Hon var hans enda barn, denna brunhåriga, finhyllta Grace; en skön påminnelse om den enda qvinna han någonsin älskat, hans goda enkla, okonstlade hustru, som för tolf år sedan blifvit allt för tidigt bortryckt från honom genom en plötslig död. Hon var den enda varelse han här i verlden hade att älska och vårda, och han hade slögat hela rikedomen af en kraftfull mans tillgifvenhet öfver den unga flickan. Det var en bitter pröfning att lemna henne i blomman af hennes ungdomstid; men efter en lång kamp med ogynnsamma förhållanden, hade han kommit till den öfvertygelsen att ingenting annat vore att göra. En gammal vän till honom — en man som i egenskap af arrendator på en mindre jordegendom varit utsatt för åtskilliga ogynnsamma förkållanden och slutligen måst göra cession — hade derute på guldfälten åstadkommit riktiga underverk och till Richard Redmayne skickat en färgrik beskrifning på sina framgångar. Redmayne var af naturen äfventyrsälskande och spekulativ, en man som ej gerna