Göteborgsposten – 2 oktober 1872, sida 1

Hon var iogalunda någon glänsande skönhet, denna landtbrukarens dotter, som blifvit uppfostrad öfver sitt stånd, enligt hvad Kingsburges lilla verld i allmänhet och mrs James Redmayne i synnerhat försäkrade. Hon var ej en qvinna som under några omständigheter kunde intaga manliga hjertan med storm, men vacker och älsklig i alla fall; hon hade ett vackert och behagligt, ungdomligt ansigte, omgifvet af en ram rödbrunt hår, ett ansigte hvars kanske största behag, utgjordes af dess hvita och skära hy. Grace Redmayne hade blifvit uppfostrad öfver sitt stånd — så sade mrs James, som gerna skulle ha velat att hennes nicce varit en öfverlägsen person i allt hvad till hushållet hörde. Sanningen att säga var flickans lif något gagnlöst och mrs James hade sunda förnuftet på sin sida. Om gårdens skötsel visste Grace platt ingenting. Hon älskade det gamla hemmet innerligt, var förtjust af att vandra bland blommorna och drömma bort långa timmar om förmiddagarne i fruktträdgården; hon tyckte om hvar enda lefvande varelse i sin omgifning, från gamla Molly, ladugårdspigan, som hon från sin tidigaste barndom kännt, till de små gula kycklingarne som kläckts ut för en dag sedan; men det var alltsammans. Hon hade tillbragt tre år i en pension i Tunbridge Wells och återkommit till Brierwood med det vanliga kunskapsmåttet: förmågan att spela piano temligen drägligt, att tala litet franska, att känna till några itelienska fraser, att teckna och måla någorlunda försvarligt, jemte en passion för romanläsning. Hennes far köpte i andra hand ett piano åt henne,