Göteborgsposten – 30 september 1872, sida 2

denne man kunde emellertid icke, då han endast såg denua ringa bataljon af 200 man, beräkna huru många döda och sårade dessa fege qvarlemnat på valplatsen i dusten mot öfvermakten. Vi följa jernvägsspåren och ankomma snart till en af de tunnelar som gå under Vogeserbergskedjan. Vi tåga in utan ljus i denna tunvel. Vägen var svår att passera; vi snafvade oupphörligt och måste gå helt långsamt, kännande oss före vid hvarje steg. Officershästarne bli skrämda af mörkret, stegra sig och vilja icke gå vidare. Man kan höra dem flåsa af skräck. Under vår marsch passera två trainer förbi oss i riktning mot Paris. Signalpipan ljuder under hela tiden trainen är i tunneln. Vaggonerna voro uppfylda med sårade, hvars jommer och klagorop vi kunde höra vid genomfarten. Ändtligen kommo vi ut i det fria och kunde taga den väg som gränsar till jernvägslinien. Månan var icke synlig, icke heller en enda stjerna; Natten var svart som grafven. Sorgliga nyheter spredo sig bland oss: vi skulle ba råkat ut för nya faror, vi voro afskurne från ett vidare återtåg; preussarne stängde vår väg, etc. eto. Mun gör upp nya förslag: Att kasta sig in i skogarne och fortsätta guerillakriget. Hufvudena förvirras, de mest beslut