Göteborgsposten – 30 september 1872, sida 2

tetes i Berlin, är det dock visst, att den orientaliska frågan dervid åtminstone gjorde tjenst som en sondkuliss, och det kunde derför synas lägligt för den nya kabinettscheten i Bysarz att visa, det Turkiet, som den äldre diplomatiska skolan kallat döende ännu har både lif och blods Den sjuke mannen från fordom har märkbart bättrats sedan upprorets afslutande på Kreta, och han har blifvit en faktor, som nu representerar en kraft, hvilken ej skulle för någon stormakt vara en obetydlig bundsförvandt. Djemil Pascha, som åtföljdes af en diplomatisk embetsmannastab, helsade derför czaren ej mera som representanten för en skyddling af vestmakternas atundsjuka, utan som talman för en efter sjelfständighet sträfvande stat. Han skall ock hafva för czaren utkastat konturerna till den nya turkiska politiken äfven i afseende på vissa eftergifter, utom hvilka man ej vill sträcka sig rörande de af Ryssland så gerna som skyddlingar betraktade innevånarne i Donaufurstendömena. Ingen är oersättlig, beter det visserligen, men Djemil Paschas hastiga bortgång är dock en stor förlust för Turkiet och mest för den refo-mälskande storvezir, som nu innehar makten i Turkiet; ty han har i den döde förlorat ett godt stöd i mötandet af de inrikes svårigheterna. I Konstantinopel hugnas visserligen icke denne höge embetsman nu längre med silkessnöret, mens ystemförändringarne sväsva dock der i luften, och sultanens indigestion, en lättupphetsning i följd af koranstridig pokulering, en qvinnas hviskning kan vara tillräcklig för att en vacker morgon åter framkalla skådespelet af en ny vezir, som med en servil svamp utplånar från dagens tabula allt, hvad Midhads korta ra antecknat derpå. Djemil Pascha var son till Reschid Pascha, som så länge spelat en framstående roll i Turkiet. Han åtföljde sin fader på alla dennes resor genom Europa och blef sålunda redan ifrån ungdomen förtrogen med de europeiska sederna. Då Reschid Pascha år 1841 skickades för andra gången till Parie, åtföljde Djemil honom som attache. Då Reschid Pascha 1841 upphöjdes till storvezir, fick hans son anställning i utrikesministeriet och befordrades derefter till andre sekreterare hos sultanen. Denna post beklädde Djemil, tills han utnämndes till sändebud vid franska hofvet, der han vann anseende och deltog som Turkiets ombud vid fredskongressen 1858. Han var vid sin död blott 45 år gammal, mild och foglig till sinnelaget, tillgifven de vesteuropeiska sederna och bruken. Han hade blott 282— AAL varit nttätaaminister.