Göteborgsposten – 27 september 1872, sida 2

styr kosan mot Reichshofen. Vid ingången till byn låg ett tält som bar hvita fanan med röda korset. Det var genomsålladt af preussarkulor. Jag rider genom de öde gatorna. Ett stort hus stod i lågor. Det var en ambulans. Till höger på öppna fältet nalkas steg för steg ett stort antal ryttare under den mest häftiga eld. Det är marskalk Mac-Mahon, följd af sin stab. I Reichshofen samla sig en mängd trupper af alla vapen. Man stannar och begär en bit bröd eller litet vatten. Invånarne packa allt hvad de äga på små kärror. Alla ansigten bära stämpel af ångest och förtviflan. Jag genomtågar byn helt långsamt och med möda. Samma hinder som förut bestående af söndersprängd krigsmateriel och omhvälfda vagnor. Fotfolk och ryttare marschera fram huller om buller. Man följer med strömmen nedslagen och tyst. Man hvet ej hvart det bär. Snart hejdas vi af staketet vid jernbanestationen. Två bantåg stå i banhallen och hindra våra steg. Man bryter ned staketet och skyndar vidare. Framför oss ligger fältet fritt och öppet. Men hvart taga vägen? Man rådslår. Somliga vilja till Bitche; andra till Saverne. Hvad mig beträffar har jag respekt för de stora vägarne. Jag vill inte falla i preussarnes händer, Jeg frågar efter vägen till Sa