Göteborgsposten – 27 september 1872, sida 1

Öfver våra hufvnden hvina ännu några kulor från vårt artilleri, men elden blir allt svagare och skyddar oss otillräckligt. Snart upphör den alldeles. De våra hade förlorat mycket folk och hästar. Preussarne samlade sig midt emot oss och anryckte i slutna kolonner. Jag nödgades lemna min rensel i sticket... min stackars rensel! Hvad den hade tyngt på mina axlar under min mödosamma väg genom skogen! Och nu, nu när jag går att lemna den, betraktar jag den. Min proviant, mina patroner, mina bref... ack, isynnerhet mina bref! Och än mera, i fältgrytan låg hela korporalskapets köttrantion. Hur skall det gå med vår aftonmåltid om jag inte återfinner min rensel. Vi låta preussarne komma. Öfverste Suzzini tog befälet och visade mycken kallblodighet. Han befallde oss att ännu mera ordna vår eld. Detta är mycket svårt med chassepotgevär. Då man en gång börjat skjuta med detta vapen är det icke skäl att hejda sig, man går bara på och inom en qvart timme är det slut med patronerna. Vi började icke elden förr än fienden var inom skotthåll; sedan vi efter första salvan spridt ängslan och oordning i de tyska lederna gjordes anfall. Jag tycker mig ännu höra turcos vilda skrän. Officerarne hade mycken mö