Göteborgsposten – 23 september 1872, sida 1

min hatt och mina galoscher, och Victor tog på sig sin öfverrock för att gå med. Det var ej så mörkt emeden snön utbredde ett svagt ljus, och jag kunde ej låta bli att tala meå honom om hans mors bleka ansigte och den hvita snön ute på marken. Under det jag så talade, kommo vi till Nancys hus, och jag gick upp i det låga rummet der Nancy låg, och der halmtaket på båda sidor nästan nådde ända ner till golfvot. Den gamla qvinnans ansigte vur förvridet af smärta. — Har jag ej varit en god tjenarinna åt er, missis? sade hon då hon fick syn på mig. Jag har uppfyllt min pligt mot er. — Ja, Nancy, svarade jag i det jag satte mig vid hennes sida. Du bar varit en god och trogen tjenerinna, så trogen som någon qvinna kunde ha varit. — Månne icke Gud skall låta detta uppväga det hvari jag måbända har felat? frågade hon och såg på mig; men jag visste ej hvad jag skulle svara. — Kom närmare, missis, fortfor hon och drog mig tätt intill sig medan hon hviskade: Det är nu tjugofem år sedan den steckars unga utländska damen dog och ni tillsade mig att kläda henne i ert bästa linne. Huru vacker och lugn hon låg der med sina slutna ögon och sina små öfver bröstet korslagda händer!