Göteborgsposten – 20 september 1872, sida 1

mer än till hälsten väntat mig det, viaste jag dock ej hvad jag skulle svara. Huru förvånad blef han icke öfver att jag ej med glädje sade ja! — Hvad har du att invända deremot? frågade han; vi ha vuxit upp tillsammans, och hon är mig kärare än någon annan här i verlden. — Vi veta ännu ej hvem du är, Victor sade jag för att svara något; vi veta ej en gäng ditt namn. — Fruktar du då att jag ej skall göra Annie heder? utbrast han med blossande ansigte men nedslagna ögon. — Nej, nej, icke det, min gosse, svarade jag; men jag fruktar att det kan visa sig att du är för högt uppsatt för oss, och Annie får ej gifta sig öfver sitt stånd. — Ingen skall göra några anspråk på mig, ett öfvergifvet barn, svarade han, och dig, min mor, vill jag ej lemna, om jag också skulle bli en af de kungliga prinsarne. Gif mig Annie och låt oss alla fortfara att lefva tillsammans, så blir jag den lyckligaste man i hela England. — Victor, sade jag sedan han en stund tiggt och bedt att jag skulle säga ja, låt det förblifra såsom det nu är till dess du blifvit